Sida 327
6. Tiden efter inbördeskriget.
liånlogo båda åt det de kallade den lilla kärrbyns oförskämdhet att kalla sig stad. Men tio år senare hade Chicago tjugutusen innevånare och efter ytterligare tio år nittiotusen. De båda rivaliserande grannstäderna i norr och söder voro aldeles rasande af afund, men kunde inte förhindra att hvarenda en af de stora järnvägslinjer, livilka småningom sträckte sina armar alt längre västerut, i främsta rummet berörde Chicago, hvars utomordentligt gynsamma läge gjorde sig altmera gällande.
Chicago år 1820.
Alt upptänkligt hån och alla möjliga skymfliga tillmälen hopades öfver Chicago i anledning af dess läge i ett kärr, i anledning af dess ofarbart gytjiga och dyiga gator, i anledning af hvartenda drag med ett ord i stadens flacka och fula fysionomi. Och det värsta var att alt detta och mera därtill var fullkomligt sant.
Chicago år 1836.
Men däraf att så var följde ingalunda enligt Chicago begrepp att det skulle så förbli, endast att saken på ett eller annat sätt måste afhjälpas. Det var emellertid lättare sagdt än gjordt. Michigansjön kunde man inte sänka och således inte häller torrlägga kärrmarkerna vid dess strand. Men man kunde genom påfyllning höja stadens nivå blott man släpade tillräckligt jord från den omgifvande landsbygden, d. v. s. ville använda en tillräckligt stor summa penningar för arbetet, som ju var ett riktigt jätte-
Källa: Project Runeberg ·
