Amerikas Förenta Stater

att Stanfords teorier ingalunda voro grundlösa, såväl som därom att de i hans stuteri tillämpades på omsorgsfullaste och lyckligaste sått. •

Den fordom utan jämförelse viktigaste industrin i California på samma gång som den, hvilken staten har att tacka för sin sagolikt snabba första uppblomstring är dock grufindustrin, hvilken alt ännu årligen afkastar väldiga snmmor, om ock utbytet af Californias grufvor under senare år altmera förminskats så att detsamma numera knappast uppgår till hälften af hvad förut var fallet. Allenast af guld har California under åren sedan den första upptäckten af den gula metallen år 1848, afkastat ettusen trehundra miljoner dollars. Under åren 1850—1864 vans i medeltal femtio miljoner dollars per år i guld ur statens olika grufvor och ehuru detta belopp sedan dess gått nedåt för hvarje år stiger värdet af Californias årliga „guldskörd“ dock alt ännu till tjugu miljoner dollars. Under den första tiden förekom knappast något annat slag af grufdrift än vaskning af guld ur de på den ädla metallen så rika sand och gruslagren i åarnas och bäckarnas bäddar samt i deras närmaste närhet. Men i samma mån som guldtillgångarna i dessa lager begynte sina, började guld-sökarne gräfva djupare in i kullarnas och åsarnas sidor för att finna de lager, ur hvilka sanden och gruset i dalsänkorna under tidernas lopp utspolats. Och då dessa djupare lager genom den ofvan liggande jordmassans tryck småningom tillhårdnat så mycket att den vanliga vaskningen icke förmådde afskilja guldstoftet från gruset, uppfann mann den s. k. hydrauliska metoden, enligt hvilken det först söndersprängda hårda gruset sedermera behandlades med en vattenstråle hvars tryck var tillräckligt för att sönderspola grusklumparna och nedskölja grusmassan i trärännor, där det tunga guldstoftet afsatte sig på botnet och sedan genom tillblandning af kvicksilfver utdrogs ur den orenlighet, som vatnet ej förmådde afskilja. Denna hydrauliska metod vann snart så almän utbredning och visade sig så gifvande att hundratal grufvor togos under arbete längs hvartenda vattendrag i de guldrika distrikten, tils slutligen de i floderna ned-sköljda grusmassorna blefvo så stora att de orsakade betydande skador på underliggande fält. Dessas egare genomdrefvo då en lagstiftningsåtgärd, enligt hvilken de som bedrefvo „hydraulisk grufdrift“ ålades att bygga uppsainlingsdammar för att hindra gruset att nedrinna i floderna och dämma dem. Men sådana dammar stälde sig i regeln så kostsamma att en stor del af vinsten — i många fall till och med mera än hela utbytet — af