Sida 575
6. Tiden efter inbördeskriget.
livar, som icke själf erfarit den rasande upphetsning, som orsakat den. Men då man å andra sidan betänker huru djuriskt råa de brott varit, för hvilka sådana straff drabbat de skyldiga, — såsom då barn om åtta, nio år våldtagits och mördats — kan man knappast värja sig för öfvertygelsen att vedergällningen trots alt dock stått i riktigt förhållande till brottet. Och dylika brott äro dess värre icke enstaka, sällan timande undantag. Tvärtom förgår aldrig en månad utan att tidningarna veta omtala minst ett, ofta till och med flera fall af våldtäckt föröfvade af negrer och säkert är att på långt när icke alla sådana fall komma till tidningarnas och almänhetens kunskap.
Händelser af sådan art — den djuriska brotsligheten på ena sidan och den rasande hämdlystnaden på den andra — bidraga emellertid själffallet till att altmera vidga svalget mellan hvita och svarta, all människokärlek och alla teorier om det almänt mänskliga broderskapet till trots. I själfva nordstaterna, där rörelsen för de svartas frihet tog sin början och vann den kraftigaste anslutning, är ännu i dag rasfördomen — om det är en fördom — lika stark som någonsin. En man, som har den alra minsta droppe negerblod i sina ådror är en gång för alla „färgad“, tillblandningen må ha egt rum huru långt tillbaka i tiden som hälst, och för honom äro alla dörrar till den hvita societeten, af hvad klass den vara må, för altid stängda. Intet hotell af anständigt slag, ingen restauration, intet förlustelseställe, som besökes af den respektabla publiken, är tillgängligt för en „färgad“, om man också i norden tillåter representanterna för denna ras att begagna samma järnvägsvagnar, ångbåtar och andra kommunikationsmedel som de hvita. Detta är däremot icke fallet i sydstaterna, utan finnas särskilda platser för negrer och ve dem om de söka göra intrång på dem som förbehållits de hvita.
Helandet af såren efter kriget har därför naturligtvis gått mycket långsamt i den engång så rika södern. De stora, dyrbara och rik afkastning gifvande plantagerna ha till stor del fått förfalla, då det visade sig hardt när omöjligt att bearbeta dem med daglönare af negerras och hvita arbetare icke stodo att få. De flesta af de gamla, förmögna och fint bildade familjerna ha småningom försjunkit i fattigdom och lämnat sina forna hem. Handel och handvärkerier ledo naturligtvis afbräck i förhållande till det almänna nedåtgåendet i välstånd och sålunda för-föllo de stater, hvilka en gång voro unionens rikaste småningom altmera. Det är först under senare tid en förändring till det bätre ånyo begynt göra sig märkbar utöfver hela södern. Erån
Källa: Project Runeberg ·
