Sida 673
6. Tiden efter inbördeskriget.
vit skildt från North Carolina, egde då en befolkning, bland hvil-
ken många fastliöllo vid England och bestämdt motsatte sig den politik, som hade till mål koloniernas oberoende. Revolutionskriget blef därför här ett inbördeskrig, i hvilket de olika grupperna af kolonisterna kämpade mot hvarandra, och följden däraf åter blef, att större härjning, ödeläggelse och blodsutgjutelse öf-vergick South Carolina än många af de andra mot Englands förtryck kämpande kolonierna. De berömda änförarne och revolutions!) jältarne Marion och Sumter ledde amerikanarne i ett för-bitradt guerillakrig, där engelsmännen oaktadt sin numeriska öf-verlägsenliet icke kunde vinna några afgörande fördelar, och då senare också s. k. reguliära amerikanska trupper kommo South Carolinas innevånare till hjälp, måste engelsmännen slutligen uppgifva kampen.
Samma öde att vara skådeplatsen för många af krigsdramats blodigaste scener drabbade South Carolina också under secessi-onskriget, hvilket börjades genom denna stats tillgörande samt inom dess gränser. Så snart Lincoln var vald till president, sammankallade nämligen South Carolinas regering en konvention — December 1860, — livilken beslöt att staten skulle utträda ur unionen. Redan samma vecka, som detta beslut fattades, besattes Fort Sumter af unionstrupper, och i April följande år öpnades krigsoperationerna af de konfedererade genom bombardementet af detta fäste, hvilket snart föll i deras händer.
Icke mindre än sextiotusen män från South Carolina kämpade under krigets fortgång i de konfedererade arméerna, livilka en tid räknade fyratiofyratusen soldater från denna stat. Tolf-tusen af dessa stupade eller afledo till följd af sjukdom under krigsåren, hvadan således South Carolinas förluster i lif voro bland de största någon stat hade att utstå under seces-sionskriget. Och nästan lika stora voro förlusterna i förstörd egendom, ty från krigets början till dess slut utgjorde South Carolina nästan ständigt mötes- och stridsplats för de kämpande arméerna. Den sista och svåraste härjningen undergick staten, då general Sherm an i Februari 1865 med sin armé tågade norrut från Savannah och i South Carolina fortsatte samma härjande, brännande och förödande som förrut i Georgia. Straffet för statens ifver att höja upprorsfanan blef svårt, svårare kanske än för någon af de andra, som deltagit i kriget.
Efter detsamma blef nämligen South Carolina i kanske ändå högre grad än dess medsystrar i olyckan ett rof för „carpet-bagger“- och negerprolitici, livilka hänsynslöst stulo och p"lund-
Källa: Project Runeberg ·
