Sida 683
6. Tiden efter inbördeskriget.
gä heta duster mot Cherokee-indianerna, livilka endast med största svårighet och efter flera blodiga krig kunde förmås att tillåta hvita kolonister fatta fast fot inom sitt område, men slutligen tvingades att draga sig tillbaka till trakterna sydväst om Balsam-bärgen. Storre delen af de kvarlefvande sålde år 1835 sitt land och flyttade väster ut, till trakterna västerom Missis-sippi-floden, men ett par tusental Cherokees kvarblefvo i North Carolina, där ännu ett rätt betydande antal af dem existerar.
År 1623 undersöktes en del af North Carolina af Povey från Virginia, och under resten af sextonhundratalet slogo sig sedan olika grupper af nybyggare ned i olika trakter af området, hvil-ket till en början egdes och styrdes af åtta engelska ,,lord-pro-prietors“ såsom länspliktiga till engelska kronan. Dessa gåfvo sin samfälda besittning en frisinnad författning, livilken bland annat tillförsäkrade koloniens innevånare fullständig religionsfrihet, en bestämning, hvilken i ingen ringa grad bidrog till att locka invandrare till området. I de angränsande kolonierna rådde nämligen på den tiden ännu ingen religionsfrihet, och därför förenade sig många af dessas innevånare med de européer, hvilka i nya världen sökte rätt att fritt utöfva sina olika religionsbruk. North Carolina erhöll sålunda från första början en rätt blandad befolkning, hvilken likvisst besjälades af samma anda af kärlek till frihet och oberoende och därför ständigt med samma energi motsatte sig alt förtryck från Englands sida.
North Carolina var en af de första bland kolonierna, som gjorde öppet motstånd mot de engelska kolonialmyndigheterna, och under hela revolutionskrigets fortgång kämpade denna stats innevånare med lika mycken tapperhet som förbitring mot de engelska arméerna, hvilka tillfogades mera än ett blodigt nederlag af männen från North Carolina och Tennessee, där många af dem grundat nybyggen. År 1780 t. ex. slogo sex regimenten af dessa skogs- och gränsbor den engelska armén under Ferguson, hvilken lika mycket som den engelska öfverbefälhafvaren, lord Commallis, kände sig öfverraskad och nedslagen af ett nederlag, tillfogadt dem af fiender, hvilkas hemvist i bärgen och skogarna engelsmännen icke kände ens till namnen. Den berömda amerikanska historikern Bancroft påstår till och med, att den energiska krigföringen i North Carolina i högst väsentlig mån bidrog till den lyckliga utgången af oafhängighetskampen, något hvar-öfver statens innevånare i dag som är med alt skäl känna sig stolta.
Källa: Project Runeberg ·
