Amerikas Förenta Stater

federerade armén på samma dag då Yieksburgs kommendant underkastade sig Grants kaptulationsvilkor långt borta i väster — det var konfederationens dödsdom som föll denna tredje Juli. Nordstaternas befolkning eggades genom dessa framgångar till nya ansträngningar för att vinna den slutliga segern, livarom ingen mera byste något tvifvel, medan sydstaterna satte alt på spel för ett sista förtvifladt försök, om kvars framgång de knappast kunde hysa mera hopp än spelaren då han sätter ut sina sista hopskrapade pengar på ett kort. Alla män, som blott kunde bära vapen, kommenderades ut, enskilda personer uppoffrade ända till det sista af sina tillgångar och dyrbarheter för att kunna utrusta ännu en armé för följande år, ty gifva sig ville ingen förrän den sista gnistan af hopp om framgång var utsläckt.

Men äfven i norden rustade man sig för den slutliga kampen. Trehundratusen man rekryter skrefvos ut trots folkets uppenbara missnöje med det långvariga kriget, ett missnöje, som i New York till-ochmed ledde till formligt upplopp. Efter slaget vid Chattanooga föreföll ingen vidare krigshändelse af vikt under 1863, det var nästan som om de många förfärligt blodiga bataljerna uttömt båda partiernas lust och kraft att mera företaga något af afgörande betydelse. Man hämtade på båda sidor andan för den slutliga brottningen, den man viste att framtiden snart nog skulle medföra.

Det slutliga afgörandet inträffade emellertid icke ännu under 1864. I väster förintades den konfedererade armén, efter segt och framgångsrikt motstånd mot unionisterna under Sherman, slutligen af general Thomas i närheten af Nashville, hvarigenom kriget i västern i hufvudsak slutades, Sherman åter drog med sin sextiotusen man starka armé österut, intog Atlanta och Savannah samt härjade, brände och plundrade på en sträcka af trehundra mil den näjd han genomtågade.

Men i öster hade unionstrupperna på långt när icke så stor framgång, ehuru Grant, som i Mars blifvit utnämd till öfverbe-fälkafvare öfver unionens alla arméer, själf ledde den östra armén. Planen var att med öfvermäktig styrka fniui norr rycka mot llich-mond, vräka undan Lees svagare armé och intaga de konfedere-rades hufvudstad samt sålunda göra slut på kriget. Grant underskattade emellertid sina motståndare. Lee var minst lika skicklig härförare som nordstaternas öfvergeneral och i tapperhet gåfvo hans trupper icke en hårsmån efter för sina motståndare. Från början af Maj till årets slut gjorde Grant det ena försöket efter det andra, att dels genom snabba och hastiga manövrer, dels genom