Sida 841
6. Tiden efter inbördeskriget.
Vana att i sina hemland lefva på det alra mest inskränkta och tarfliga sätt, äro såväl judar som italienare villiga att också i Amerika åtnöja sig med en dagspenning så låg, att ingen amerikansk arbetare ens kunde tänka på att lefva däraf, och därför hafva de från en del yrken redan utträngt alla andra arbetare. Men både judar, italienare och andra, hvilka till en början segt fasthålla vid sin egen nationalitet och sina egna seder, låta sig dock småningom amerikaniseras, så att redan deras efterkommande i första led fullt identifierat sig med det nya fäderneslandet och dess intressen, något som däremot aldrig är fallet med kineserna. Européer från hvilket land och af hvilken nationalitet som hälst utgöra därför så att säga material för amerikanska medborgare, de må sedan i första hand vara huru olika dessa och huru obehagliga såsom konkurrenter som hälst. Och då föga nog någon lag kan stiftas, enligt hvilken en del européer finge rätt att invandra, medan andra utestängdes, är det troligt nog, att tils vidare och för en lång tid framåt alla européer kommer att beviljas tillträde, om de sedan förefalla ameri-kanarne tacknämliga eller ej.
De enda undantagen i detta nu utgöras af lagligen fålda brotslingar, vansinniga eller sådana, hvilka kunna antagas komma att stanna fattigvården till last, äfvensom personer, hvilka redan i Europa uppgjort aftal om arbete i Förenta Staterna. Alla sådana äro enligt lag förbjudna att landstiga, men att denna lag ofta nog kringgås, behöfver knappast ens sägas.
Källa: Project Runeberg ·
