Sida 880
6. Tiden efter inbördeskriget.
något annat lika ovanligt och for den stora massan oåtkomligt nöje. Lösen till snobbfesterna kommer i regeln altid från östern, från New York eller alra hälst från Boston, där bildnings- och föriiningssnobberiet med Ibsenkult-, Oscar Wilde- (Englands Herman Bang) dyrkan o. s. v. undanträngt eller åtminstone öf-verflyglat alla andra snobberiarter. Men snobbfesterna återkomma vanligen blott ett par gånger under säsongen och förete i det stora hela icke många afvikelser från likartade tillfällen i Europa. Snobberiet är internationelt-kosmopolitiskt till sin natur och hör därför inte inom ramen för en framställning af amerikanska nöjen. Det är därför de två första kategorierna af skådespel vi ha att hålla oss till såsom egentligen karaktäriserande för folkets smak.
Af mordspektakel förekomma otaliga variationer, alla fabricerade enligt den vanliga mallen, som i tre å fyra akter och lämpligt antal tablåer låter förf alskaren, tjufven eller förtramparen af oskulden vinna allsköns framgång för att i sista scenen framställa dygdens slutliga triumf och lastens rysliga lön. Detta är i alljnänna drag — med blott ett enda undantag, hvarom senare — handlingens gång i dessa pjeser, men ramen för denna handling varierar högst betydligt. New Yorks och Chicagos ru»kiga-ste kvarter och bandittillhåll eller ännu bätre någon liten gruf-eller järnvägsstad ute i västerns vildmarker leverera vanligen den nödiga bakgrunden, på hvilken mord- och rånscenerna broderas ut med all möjlig realism. Ty realism skall det vara, om pjesen skall draga fulla hus. Inte realism i handling eller anläggning, — den kan vara huru utslitet konventionell som hälst, men realism i assessoirer och tillbehör. De uppträdande polisbetjänterna måste vara iförda värkliga uniformer och hälst också på fullt alvar bruka sina polisklubbor, röfvarne måste rida på värkliga hästar och svära på värklig amerikanska, ju gröfre desto bätre o. s. v. Handlingen betyder som sagdt ingenting, blott sådana tillbehör därtill, som publiken känner och sett, äro värkliga och äkta. När därför i sista akten bofven blir hängd, fordrar publiken att afstraffningen skall försiggå på scenen och ingalunda bakom kulisserna — den enda eftergiften är, att delin-kventen icke behöfver dö vidare än till skenet, men tungan skall han sträcka ut och ögonen måste han vända så afviga som möjligt, annars förlåter man inte det rede af remmar och krokar som gör det möjligt för den stackars aktören att inte bli strypt. Blir någon skjuten, knifvad, tomahawkad eller annars huggen eller stucken under spelets lopp, så måste han aflida på det möjligast
Källa: Project Runeberg ·
