Sida 894
6. Tiden efter inbördeskriget.
vid högt vite förbinda sig att endast bygga privata hus. En sådan öfverenskommelse gör naturligtvis hela trakten mycket ,,de-sirable“ och tomterna stiga förhållandevis i värde, men då naturligtvis endast rikt folk kan tänka på att bygga och bo i en sådan högst fashionabel stadsdel, händer det lätt nog, att jord-egarne få vänta betydligt länge på tillfälle att sälja sina tomter.
En annan stipulation i öfverenskommelser af ofvan antydd art är ofta den, att hvarje hus måste uppföras i annan stilart än de föregående och detta har mera än något annat gjort, att Chicagos residens-delar ofta förete den alra vansinnigaste brokighet i sin arkitektur, absolut oförklarlig och obegriplig för den, som inte har reda på orsaken till de vilda arkitektfantasierna. Det finnes ingen stilart orepresenterad i Chicago, börjande med egyptiska, grekiska och romerska tempelfasader — modärniserade naturligtvis så hänsynslöst som endast amerikanare kunna göra det — löpande genom hela medeltiden med romaniska, göthiska och renässansmotiv samt reminiscenser från gamla slottsruiner längs Rhen och Donau och utmynnande i nutidens mani att sätta ihop alt möjligt under solen till en arkitektonisk olla podrida, den amerikanare också kunna berömma sig af att ha ogjort brokigare än några andra. Men bland denna brokighet i yttre utstyrsel finner man de hus, som tillhöra Chicagos alra rikaste medborgare, och alra rikaste betyder något i en stad, där en eller ett par miljoner als inte betraktas såsom ett särdeles stort kapital.
I den del af staden, som med ett gemensamt namn kallas Nordsidan, d. v. s. den del däraf, som ligger norrom Chicagoflo-den samt i öster begränsas af Michigansjön, har under de senaste åren ett nytt sådant residensdistrikt uppstått, tack vare hufvudsakligen bemödandena af den kände hotellegaren, mång-millionären Potter Palmer. Han köpte för några år sedan in en betydlig sträcka jord längs stranden af sjön, gaf ut några hundra tusen dollars för fyllning och planering af denna strand, bygde ett antal eleganta hus längs den sålunda uppkomna nya strandgatan och sålde eller hyrde ut dem åt vänner och bekanta samt lade kronan på sitt värk genom att för sin egen räkning uppföra ett residenshus, livilket tämligen noga är kopieradt efter slottet Stolzenfels vid Rhen sådant detta vanligen ses framstäldt på kolorerade fotografier. Detta var tillräckligt för att göra trakten fashionabel, ty en stadsdel, där en miljonär slår sig ned och det ännu därtill i ett hus så skinande grant som Potter Palmers, den blir i hvilken som hälst amerikansk stad omedelbart „desi-rable“. Den ena rikvordna affärsmannen efter den andra köpte
Källa: Project Runeberg ·
