Sida 915
Järnvägarne i Förenta Staterna
leriska, mexikanska åsnedrifvare, en ytterst intressant gammal kyrka, en af de äldsta i landet, en oföränderligt klarblå himmel och gatuscener, hvilka göra det till ett oblandadt nöje att endast drifva omkring, bringa tiden att förflyta ofantligt hastigt i S:ta Fé, äfven om man anslagit långt flera dagar för New Mexicos gamla hufvudstad är vårt sällskap kunde göra.
Vidare genom bärgtrakterna gick det från S:ta Fé in i Arizona, hvars torra, solförbrända slätter förefalla omöjliga för all kultur, men dock visat sig i stånd att alstra de alra rikaste skördar öfveralt där man blott kunnat åstadkomma bevatning af den starkt mineralkal tiga jorden. Ett par pueblosindianbyar passerades under denna del af färden och väckte synnerligt intresse genom sina bygnader, hvilka förskrifva sig från tider flera hundratal år före vår egen. Nu till dags äro pueblo-indianerna fredliga fårherdar och liandtvärkare, tillvärkande bland annat en mängd krukmakargods af allehanda slag och ofta högst egendomlig ornamentering. Kvinnorna och barnen utbjuda massor af dessa artiklar till salu vid järnvägsstationerna och haltpunkterna och finna vanligen god afsättning för sina varor, hvilka ju också utgöra särdeles intressanta och egendomliga minnen från besök i deras byar.
I Arizona finnas också pueblo-indianer i rätt stort antal, men de lefva i byar, som ligga på längre afstånd från järnvägen, medan man i närheten af denna knappast ser andra än Navajo’s, en annan indianstam, som lifnär sig med boskaps-, enkannerligen med får- och getskötsel, samt lefver i „kougan’s“, små, runda hyddor, uppförda af trästammar, jord och stenar. Också ett par Na-vajo-byar besöker vårt sällskap, men för tillfället ha rökskinnen inga af de filtar, i hvilkas förfärdigande de äro obestridda mästare, på lager.
„The Grand Canon of the Colorado“ är vårt nästa mål, denna alla motstycken saknande jätteklyfta, som Coloradofloden gräft genom det högland, hvarigenom floden letar sig väg till den Ca-liforniska hafsviken. En ytterligt tröttsam, het och dammig färd med hjuldon öfver en trettio mil lång väg, hvilken noga taget är endast ett enda stenröse, för oss ända ned till botten af „the grand canon“, hvars vilda, storslagna skönhet uppfyller oss med likadan bäfvande beundran som förut tusende andra besökare.
Det är redan natt, då vi komma tillbaka till stationen, där vår vagn väntar oss, men då vi följande morgon se ut, har det tåg, till hvilket vi under natten blifvit kopplade, fört oss ut ur
Källa: Project Runeberg ·
