Sida 325
XIV. Nåltelegrafer; magneto-induktionsnyckel; visaretelegrafer
•325
nedskrifver derföre bokstäfverna icke förr, än ett helt ord blifvit aftelegraferadt. Skrif-fel kunna således lätt uppstå, allra helst om ordet är något ovanligt. Man hinner knappt afläsa de särskilda bokstäfverna, innan de försvinna, och en kollationering står således ej att vinna utan repetition.
Det vigtigaste inkastet emot visaretelegraferna är emellertid utan tvifvel det, att de ej medgifva erforderlig kontrol öfver telegraferingens bedrifvande. I händelse ett misstag blifvit begånget, kan man nemligen ej efteråt afgöra, om det är den telegraferande eller den afläsande, som gjort sig skyldig dertill.
För visaretelegraferna kan man, likasom för morse-telegraferna, använda antingen induktionsström eller galvanisk ström. Då det blefve för vidlyftigt att här beskrifva alla hittills utförda olika konstruktioner af visaretelegrafer, åtnöja vi oss med att fullständigare framställa endast tvenne sådana konstruktioner, nemligen Siemens-Halskes (för induktionsström) och Kramers (för galvanisk ström).
Siemens-Halskes visaretelegraf.
Af fysiken hafva vi inhemtat, att magnetinduktion uppkommer när en rulle af öfverspunnen metalltråd hastigt närmas till eller aflägsnas ifrån en magnetpol. De båda ändarne af lindningstråden böra likväl vara sinsemellan förenade så, att lindningshvarfven äro slutna inom sig sjelfva.
Om således (fig. 193) antingen den upptill varande elektromagneten eller den nedtill befintliga magneten sättes i rotation (svängning), så uppkommer i den förres lindningar en induktionsström, hvarje gång de båda magne-ternas poler närmas till eller aflägsnas från hvarandra, n. b. om lindningstrådens ändar sättas i ledande förbindelse med hvarandra, t. ex. genom ,en telegraflinie, vissa apparater och jorden.
Om m aflägsnas från a och närmas till b, så verka a och b inducerande i en och samma riktning på tråd-hvarfven vid m- och som i sammanhang dermed n aflägsnas från b och närmas till a, verka b och a på samma sätt inducerande på rullen vid n. Dessutom äro rullarnas lindningar så förenade, att induktionsströmmarne komma att cirkulera i en och samma riktning uti de inom sig slutna lindningarne och sålunda förstärka hvarandra. Men när m passerat i, aflägsnar sig derifrån och närmar sig till a, uppkommer icke allenast i rullen vid m induktionsström af motsatt riktning utan ock i rullen vid n, eftersom n samtidigt passerat a, aflägsnar sig derifrån och närmar sig till b. För hvarje halfslag uppkommer sålunda uti hela lindningstråden en induktionsström, till riktningen motsatt den ström, som under det förra halfslaget gick fram i tråden.
På grund af dessa förhållanden konstruerade Siemens-Halske sin induktor sålunda (figg. 194, 195, se följ. sida): mm (fig. 195) äro polerna af tvenne magneter, som genom ankaret n förenats till en hästskomagnet. Yid mm äro magneterna urrundade, så att en jerncylinder, på tvenne sidor så urspårad, att han, sedd vid ändan, bildar ungefär I, kan rotera kring sin axel uti det genom förenämnda urrundning ökade mellanrummet mellan magneterna. En lind-
Fig. 193.
Källa: Project Runeberg ·
