Lärobok i telegrafi

•485

Ju närmare en linie kan sättas intill en landsväg deremot, desto lättare är det i allmänhet att under resa utefter densamma iakttaga liniens beskaffenhet. Emellertid låter det sig icke alltid göra att med en telegraflinie följa landsvägen. Der denna gör skarpare krökar måste nemligen linien ofta aflägsna sig ifrån densamma. Dock bör man aldrig, i syfte att erhålla en så rak liniesträckning som möjligt, aflägsna sig allt för mycket från vägen, aldra minst, der angränsande marken ligger lägre än vägen eller skog tillstöter på andra sidan om linien, så att man ifrån ett åkdon på vägen skulle komma att med synlinien öfver nedersta tråden och de till densamma hörande hattar träffa marken eller träden i stället för horisonten öfver dem. Linien bör emellertid icke brytas under skarpare vinklar än 160 grader, äfven om endast eri eller ett par trådar komma att på densamma uppläggas. Motses ett större antal trådar, böra bryt-ningsvinklarne göras trubbigare (större).

Stolpnedsättningen måste föregås af ordentlig utstakning, dervid raka käppar af minst 6 fots längd nedsättas i marken, der stolparne skola ställas. Afståndet mellan stolparne tages vanligen 180 à 200 fot. Der trådantalet blir stort, bör stolpafståndet göras mindre, än der trådantalet blir litet. A en-trådig (rak) linie skulle stolpafståndet kunna utsträckas ända till 300 fot. Bestämmande här vid lag äro ock lokala förhållanden, hvilka ofta föranleda afvikelse från det för en linie bestämda normalafståndet. Der linien går fram i odlad mark, böra stolparne ställas så, att man under såväl sjelfva byggnaden som vid blifvande tillsyn och reparationer gör minsta möjliga ohägn. Äfven markens större eller mindre tjenlighet för beredande af pålitligt fäste åt stolparne bör vid utstakningen tagas i betraktande. Der linien brytes, bör stolpafståndet förminskas, hvarförutom, i synnerhet der trådantalet är stort, stolparne stöttas eller stagas.

Vid linieutstakning erfordras i första rummet godt öga för terrängförhållandena. Genom att med minsta möjliga krökningar på linien följa en slingrig väg tillräckligt nära, om ock linien dervid måste gå öfver vägen en eller flera gånger, åvägabringas en solidare byggnad, än om man under äflan att undvika väg-öfvergångar bryter linien fram och tillbaka. Men ehuru vinkelstolpar i allmänhet kunna anses såsom svaga punkter å en linie, bör man å andra sidan ej draga i betänkande att bryta linien, der så behöfs, vare sig för att bibehålla dess öfverskådlighet från vägen eller för att kunna bereda säkert jordfäste åt stolparne. Der linieriktningen måste ombytas under skarpare vinkel än det för liniens brytning tillåtna minsta gradtal, fördelas öfvergången på två eller flera stolpar. På ju flera stolpar en dylik öfvergång fördelas, desto trubbigare bli brytningsvinklarne vid de särskilda stolparne utan afseende på stolpafståndet i den brutna linien (kurvan), hvilket sednare åter betingas af kurvans större eller mindre längd. Ju längre man går fram med raka linier, desto mindre blir alltså stolpafståndet i kurvan; ju förr man åter börjar brytningen af linien, desto större blir nämnde stolpafstånd. Ju skarpare (mindre) brytningsvinkeln vid hvarje stolpe tages, desto mindre bör stolpafståndet vara i kurvan. Afståndet mellan sista och näst sista stolpen i den raka sträckningen får ej vara större