Lärobok i telegrafi

•486

än afståndet emellan stolparne i kurvan. Huru man kan gå till väga för att under en viss vinkel bryta en linie, varder framdeles visadt.

Äfven i höjdsluttningar göres stolpafståndet mindre än på horisontal mark. På linie, som är afsedd för flera trådar sättes en stolpe på toppen af höjden. På linie åter, som är afsedd endast för 1 eller 2 trådar är detta mindre nödigt, såframt (nedersta) tråden i allt fall kan komma tillräckligt högt ofvan marken.

Vid vägöfvergångar är ock i allmänhet erforderligt att sätta de båda stolparne på ömse sidor om vägen närmare hvarandra än på rak linie för öfrigt.

Stolpars nedsättande i lös och sumpig mark bör, om möjligt, undvikas, ej endast för svårigheten att dervid erhålla godt rotfäste, utan äfven för det att kälen, som i dylik mark i allmänhet utöfvar större olägenhet än i fast, kan komma att bringa stolpen ur dess rätta ställning.

Ju längre man håller linieriktningen oförändrad samt ett och samma afstånd mellan stolparne, och ju mera isolatorerna för hvarje särskild tråd komma i jemnhöjd med hvarandra; desto bättre blir liniebyggnaden. En arbetsledare, som ej »stegar» säkert, bör medelst famnstake eller annorledes genom mätning bestämma afståndet mellan stolparne. För rubbning af linieriktningen äfvensom för afvikelse från det bestämda stolpafståndet bör giltigt skäl finnas att påvisa.

Stort afstånd mellan stolparne medför besparing i anläggningskostnad; isolationen bör ock bli bättre till följd deraf, att anledningarne till afledning äro färre. Men stort stolpafstånd nödvändiggör ock större afstånd emellan trådarne, på det att dessa, när de råka i svängning, ej så lätt må komma i beröring med hvarandra. Genom att öka afståndet minskar man sålunda stolparnes förmåga att upptaga ett stort antal trådar. Att afståndet emellan stolparne ej får göras allt för stort, helst om de äro afsedda att upptaga ett större antal trådar, framgår äfven deraf, att påkänningen å dem vid storm då blefve allt för betydlig. I skogsmark, eller der stormar eljest ej äro att befara, kan man göra stolpafståndet större än på slättland.

§ 158. Sedan stolpar blifvit utlagda invid de utsatta stakkäpparne, företages stolpuppsättningen. I allmänhet beredes fäste för stolparne under jordytan, helst medelst jordborr (fig. 60, sid. 109). Stolpen nedsattes i marken till minst en femtedel af sin längd. Det runda borrhålets jordfasta vägg omsluter stolpen så, att endast obetydligt fyllning behöfver neddrifvas i mellanrummet, der denna (med jernspett) stampas ihop till en fast massa. I botten använder man småsten för stolpens »fastkilande» i hålet; vid jordbandet gröfre sten.

Stolpen inriktas under fastkilningen dels så, att han — der han förekommer i rak liniesträckning — träffar in i linie med de i denna sträckning förut uppsatta stolparne, dels så, att han intager en vertikal ställning. Vinkelstolpar plägar man emellertid låta luta något utåt, öfver vinkelspetsen. Dessa kilar man i jordbandet skarpast på den motsatta sidan.

Der marken visserligen är fast men bemängd med sten eller eljest så hård, att man ej kan komma ned med jordborren; måste man medelst gräfning upptaga hål för stolpen. Detta göres då i form af en ränna, med längdriktningen i liniens riktning och så smal man kan taga den, utan att arbetet väsendt-