Lärobok i telegrafi

•494

Å stolpe, på ömse sidor om hvilken stolpdistansen är olika, så ock å stolpe, vid hvilken linien brytes i vertikal riktning eller går öfver en väg, böra trådarne alltid fästas å isolatorerna. I backsluttning beräknas sänkningen under den linie, som sammanbinder de båda uppläggningspunkterna. Största vinkelräta afståndet från denna linie till den buktiga tråden göres något större än sänkningen för samma stolpdistans å horisontal mark.

Utan att tråden vid stolpe af nyss nämnd beskaffenhet fastgöres vid isolatorn, kan han ej på ömse sidor om densamma erhålla den sänkning, som påkallas af det olika stolpafståndet eller deraf att linien brytes i vertikal riktning; ty denna sänkning förutsätter olika spänning å ömse sidor om stolpen för de temperaturer, vid hvilka tråduppläggning kan förekomma. Sänkningen är nemligen beräknad så, att vid den lägsta temperatur, för hvilken tråden kan bli utsatt, och vid hvilken påkänningen till följd af sammandragning alltså är störst, spänningen i densamma skall, oaktadt olikhet i stolpdistans, utefter hela linie-sträckan bli lika stor.

Vid jernvägsöfvergång får tråd ej hänga lägre ned än 14 fot från skenornas hufvud- samt vid landsvägsöfvergång ej lägre än 16 fot från vägbanan.

A mångtrådig linie inrättas profstolpar (sidd. 118, 119) medelst tvenne tätt intill hvarandra satta stolpar.

Vid tråduppläggningen bör tillses, att inga grenar eller qvistar å närstående träd äro eller under den närmaste framtiden kunna komma i beröring ined trådarne å linien.

§ 161. Der särdeles stark påkänning å stol-parne förekommer, vidtagas särskilda åtgärder för beredande af stadga och fasthet. Sålunda begagnar man t. ex. dubbelstolpar (fig. 301) eller, der påkänningen är mycket stark, kopplade stolpar, hvilka sednare vanligen anordnas på följande sätt. Man nedsätter 3 à 4 stolpar uti hål i jorden, snedt borrade, på ett afstånd från hvarandra af 2 à 3 fot. Stolparnes toppar föras tillsammans och sneddas eller sammanpassas så, att de tillsammans bilda en topp, på hvilken pådrifves ett jernband. På midten genomborras stolparne i riktning mot den från toppen tänkta lodlinien. Från stolparnes insidor instickes i hvarje hål ett rundjern, hvars yttre ända är gängad och hvars inre ända är böjd till en krok (fig. 302). Samtliga krokarne hakas på en jernring, muttrar påskrufvas jernens ytterändan och stolparne blifva sammanhållna genom dessa muttrars tilldragande.

När man med linien skulle passera trafikerade vattendrag, plägade man fordom använda stolpar af sådan höjd, att fartyg kunde gå fram under de

Fig. 304.

Fig. 305.