Sida 544
XIX. Liniebyggnad; kabelnedläggning; kabelreparation
•536
de skola vara i det färdiga godset. De formade pjeserna torkas långsamt; brännas helt lindrigt, endast för att godset må bli sammanhängande-, beläggas derefter med glasyrmassa, vanligen bestående af finmalen fältspat, försatt med qvarts och kalkmineral, hoprördt till vällings-konsistens; inställas i kapslar (kasettlar), tillverkade af en eldfast lermassa, som består af en blandning af rålera och bränd lera (chamotte). I porslinsugnen insättas dessa kapslar på hvarandra så, att de bilda pelare, samt utsättas för så stark hetta, att pjeserna mjukna upp och börja smälta till en kompakt massa.
Ofta är formen sådan, att den blifvande pjesen ej kan göras i ett enda stycke utan måste tillverkas i flera särskilda delar, hvilka, före bränningen, fastsättas vid hvarandra medelst i vatten till en tunn välling utrörd porslinsmassa.
Oäkta porslin eller fin hvit fajans tillverkas hufvudsakligen af samma materialier som det äkta porslinet och öfver hufvud taget efter samma grunder. I massan ingår dock större halt af mera formbar lera, så att godset blir lättare att forma. Bränningen fortgår deremot endast, till dess att massan samman-sintrar, hvadan godset blir mer eller mindre poröst. Glasyren, hvilken består af flinta, fältspat, kaolin och krita, sammansmälta med borax och blyoxid,' hindrar visserligen, så länge den är sammanhängande, vatten och fukt m. m. att intränga i massan; men temperaturvexlingar kunna stundom föranleda otaliga sprickor i glasyren, hvarefter porositeten blir i tillfälle att göra sig gällande i fråga om absorption af vätskor, hvilka komma i beröring med en porslinspjes af nu i fråga varande slag.
Stengods, hvilket till sina egenskaper står emellan det äkta porslinet och fajansen, är i massan vanligen starkt sintradt och sålunda föga poröst. Vid tillverkningen, åtminstone af de finare stengodsartiklarne, användas samma materialier och samma glasyr som för fajansen; men stengodset brännes vid högre temperatur, eller försättes massan med större halt af flussämnen. De gröfre slagen af stengods tillverkas af jernhaltiga leror och förses vanligen med s. k. saltglasyr, hvilken anbringas på det viset, att, sedan pjeserna äro färdigbrända, inkastas i ugnen en viss mängd koksalt, som förflyktigas och genom sin halt af natron åvägabringar ett tunt glaslager på ytan af godset. Ehuru isolatorer af stengods äro jemförelsevis mycket billiga, hafva de, af tekniska skäl, nästan öfver allt blifvit undanträngda af porslinsisolatorerna. Äfven i England, der stengodsisolatorer varit mest använda, har man nemligen numera börjat frångå desamma.
Glas utgör en amorf förening hufvudsakligen mellan kiselsyra, å ena sidan, samt kali, natron och kalk, å den andra, tillika med tillfälliga inblandningar af talk, lerjord, jernoxid och jernoxidul. För särskilda ändamål tillsättes stundom blyoxid. För beredande af glas smälter man tillsammans uti eldfasta deglar ren kiselsand, pottaska, soda och kalk. Proportionerna mellan beståndsdelarne kunna variera högst betydligt, allt efter de olika egenskaper, af hvilka glaset skall vara i besittning. Stor halt af kiselsyra gör glaset mera svårsmält samt meddelar detsamma större förmåga att motstå kemisk inverkan. Der kalihalten är stor, blir glaset mera hårdt och svårsmält, än der natronhalten är stor. Kali-
Källa: Project Runeberg ·
