Lärobok i telegrafi

•538

Ren kautschuk är färglös och genomskinlig; den i handeln förekommande är mörk till följd af torkning öfver eld. Yid vanlig temperatur mjuk och elastisk, blir den i köld hårdare; vid +120° C. smälter den och blir efter afsvalning en klibbig massa. Under lång tid utsatt för luftens inverkan, undergår densamma en dylik uppmjukning. Kautschuken, sådan den förekommer i handeln, har en egentlig vigt af 0,905—0,922. I afseende på löslighet förhåller den sig såsom guttaperka; men absorberar 5—10 gånger mera vatten. Partipris för bättre vara 1 krona 80 öre, för sämre vara 1: 10 per kilo.

I vanligt tillstånd är den för mjuk att användas för isolation af luftledningar. Ar 1853 bekantgjorde engelsmannen Goodyerar ett förfaringssätt, hvarigenom kautschuk förvandlas till en hård och fast massa, ebonit eller kammassa (för dess användning för tillverkning af kammar). Detta förfarande består hufvudsakligen deruti, att kautschuken i en för ändamålet särskildt konstruerad apparat sönderskäres och blandas med sin halfva vigt svafvel, utvalsas i tunna skifvor samt hålles uppvärmd under 2 timmar till 100° C. och derefter under 4 timmar till 150°. För beredande af en särdeles hård massa tillsättes lika mycket magnesia som svafvel.

Eboniten antager en hög grad af politur samt är en stark isolator. Med tiden anlöper den likväl på ytan; dock bringas den belt enkelt genom gnidning att återtaga sin glans, åtminstone om densamma ej anlöpt allt för mycket. Huru vida isolatorer af ebonit på längd visa sig ändamålsenliga, torde ännu ej vara genom tillräcklig erfarenhet utrönt.

§ 177. Efter att nu hafva omordat beskaffenheten af de olika material, som till isolation af yttre ledningen varit och äro använda; torde vi böra öfvergå till isolatorernas form. Hvad denna bör gå ut på är hufvudsakligen antydt å sid. 535. Konstruktionssvårigheten härvidlag består uti att uppfylla den ena fordringen utan att åsidosätta den andra. Så t, ex. låter det sig knapt göra att på samma gång uppfylla de under JW:is 5, 6 och 8 upptagna vilkor; och frågan blir då den, hvilket eller hvilka af dessa vilkor böra åsidosättas för det eller de öfriga.

I förevarande afseende tillkommer äfven en praktisk omständighet, som är af icke ringa vigt, men som knapt låter på förhand bestämma sig på konstruktiv väg. Ej nog med att isolatorerna, till följd utaf afsättning af i luften sväfvande stoftpartiklar, såsom vägdam, sot, rök m. m., bli ojemna på såväl den yttre som de inre ytorna; insekter pläga, som vi veta, spinna sina nät från nedre kanten af den yttre kupan till och med direkt till jernkroken. Enär dessa väfnader äro mycket hygroskopiska, uppkomma sålunda vid fuktig väderlek afledningar, af hvilka hvar och en för sig visserligen är obetydlig, men hvilka till följd af sin stora mängd dock kunna tillsammans utöfva en ganska afsevärd verkan. Visserligen påstås, att spindelväfvar förekomma oftare i trånga än i mera öppna isolatorer; men detta förhållande torde ej vara fullt utredt.

Till de mest slutna isolatorer, hvilka konstruerats med hufvudsakligt afseende på förbehållen i 5:te och 6:te punkterna, hör ett slags amerikanska, hvilka äfven förekomma i södra Tyskland. Nedtill är nemligen kupan på dessa