Lärobok i telegrafi

•539

isolatorer hopdragen till en sferisk form så, att ett endast helt litet mellanrum fins mellan kupkanten och jernkroken. Visserligen blir luften inom dessa kupor ganska stillastående, så att daggbildningen kommer att hufvudsakligen reducera sig till den luftmängd, som en gång kommit in i kupan. Ombyte af luft sker endast långsamt, och tillförseln af flera vattenpartiklar inskränkes derföre. Äfven förlänges isolationsvägen genom kupans utsträckning i riktning mot jernkroken. Men just den omständigheten, att luften i dessa kupor är stillastående, lärer gifva anledning dertill, att insekter inom dem söka sin tillflykt och utöfva sin verksamhet. För rengöring äro de ytterst svåråtkomliga.

Såsom en yttersta motsats mot sistnämnde slag af telegrafhattar kan framhållas det i fig. 08 (sid. 113) afbildade. Hos sistnämnde slag är kupan öppen och lätt åtkomlig för rengöring, men isolationsvägen är kort och bred; luftcirkulationen inom kupan är så godt som obehindrad.

- De här i landet begagnade isolatorerna befinna sig emellan de båda ytterligheterna. Deras isolationsförmåga är utan tvifvel fullt tillräcklig, förutsatt att desamma hållas väl rena, samt att skadade isolatorer utbytas mot oskadade. Skulle man, genom att göra dem mera öppna, kunna i väsendtlig mån motverka spindelväfvars uppkomst i dem; torde sådan anordning icke möta hinder derutinnan, att isolationsvägen derigenom blefve allt för bred, ty de något mera öppna men med spindelväf mindre belamrade och för den större åtkomlighetens skull i allmänhet bättre rengjorda isolatorerna förmå vid fuktig" väderlek antagligen isolera bättre än de mindre öppna men med spindelväf mera belamrade och för öfrigt måhända mindre väl rengjorda.

En annan fråga kan vara den, huruvida icke den inre kupan, i stället för att sluta inuti den yttre, borde räcka ett stycke nedanom denna. Måhända skulle härigenom förekommas, att den yttre kupan blefve medelst spindelväf direkt förbunden med jernkroken.

Sedan tråden numera för det mesta fästas medelst »spännhankar», torde de i 7:de punkten (sid. 535) omnämnda omständigheter icke föranleda några svårigheter i fråga om konstruktion af hattar.

Hvad beträffar det skydd mot sönderslagning, som åsyftas derigenom att utanpå isolatorerna anbringas ett fodral af jern (figg. 65, 66, 69, 70; sidd. 111—113); så länder detta ej till något väsendtligt förfång för isolationen, så länge hattarne äro väl rena samt fria från spindelväf. Men att, när dylik finnes anbragt måhända direkt mellan jernkupan och jernkroken, förökad afledning skall uppkomma; lärer vara påtagligt. Jernbeklädda hattar torde dessutom, der afsättning på isolatorernas ytor af fuktuppsamlande ämnen i högre grad eger rum, vara mindre fördelaktiga än icke jernbeklädda. På de sednare rentvättas nemligen emellanåt den yttre ytan genom regn; hvadan vid töcken och dimma denna yta, till följd af mindre stark kondensering på densamma, kan i väsendtlig mån uppehålla isolationen. De jernbeklädda isolatorerna sakna deremot en yta, som utan särskild åtgärd rengöres. Isynnerhet i fråga om linier, som skola uppföras vid liafskusterna, vid hvilka på isolatorerna förekomma aflagringar