Sida 550
XIX. Liniebyggnad; kabelnedläggning; kabelreparation
•542
känningen sker dels i horisontal, dels i vertikal riktning, är denna form fördelaktigare än den först använda runda.
I statiskt afseende hafva de krokar, hvilka skrufvas in i stolpen, ett afgjordt företräde framför de äldre krokarne (figg. 63, 66; sidd. 111, 112). Skruf-krokarnes fäste i stolparne är nemligen beläget i samma horisontalplan som trådens anbringningspunkt i hatten. De äldre krokarnes fäste i stolpen var deremot beläget långt inunder trådens anbringningspunkt; till följd hvaraf, der tråden var i dessa fastgjord och spänningen på ömse sidor blef olika, trådens öfverskott af spänning på ena sidan verkade medelst en betydlig hafstång på fästpunkterna, vid hvilka också kroken allt emellanåt gaf vika för denna påkänning. I fråga om de nya krokarne, hvilka ock numera äro af gröfre dimensioner, består härvidlag den egentliga påkänningen uti vridning och brytning i horisontal riktning i sjelfva kröken samt brytning i vertikal riktning på de från kröken gående delarne. Den direkta påkänningen från trådens tyngd är afsevärd, hufvudsakligen endast när tråden är belastad med is och rimfrost.
I utlandet begagnas ofta, i stället för krokar, från stolparne horisontalt utgående armar af trä eller jern, i hvilka äro insatta jernpinnar för hattarnes uppbärande. Sålunda kunna 2 à 6 trådar förekomma i samma horisontalplan. rnmeWM» Jf-v^v?}»-*^» . . .. _
§ 181. Nedläggning af större kablar (hufvudsakligen efter Hoskiær).
1. Val af kabel-linie. En kabel bör, om möjligt, nedläggas så, att den ej kommer i fara för skeppsankaren eller blir utsatt för strömsättning och våg-sqvalp. Att lägga en kabel på största möjliga djup bör deremot ej heller efter-sträfvas, enär svårigheten att (för reparation) taga upp densamma, utan att den brister, växer med djupet. Ett djup om 400 à 600 fot anses fördelaktigast. Konstruktionen af kabelns yttre delar måste rättas efter djupet samt efter bottens beskaffenhet.
Till landningsställe väljes en plats, der skeppsfart ej förekommer, der botten består af fin sand eller gyttja samt är fri från berg och stenar och der drifis ej är att befara. Från eller mot land ledes kabeln alltså fram helst mellan sandref eller i någon djup fjord. Der kabelns utläggning börjas, blir den i allmänhet mera sträckt och mera utsatt för afnötning mot botten, än der utläggningen slutas.
Har man att frukta, att kabeln kan bli utsatt för skeppsankaren bör ytter-beklädnaden göras särdeles stark, i synnerhet när den måste läggas i grundt vatten. Man anser att i detta fall kabelns vigt bör uppgå
till 10 à 20 tons per knot, der djupet är 0—120 fot, » 5 à 10 » » » » » » 120—300 » » 3 à 5 » » » » » » 300—600 » » 1 à 2 » » » » » » öfver 600 »
Är botten stenig eller eljest hård, kan jernbeklädnaden behöfva än ytterligare tillökas.
Der kabeln på stranden ej kan nedgräfvas tillräckligt djupt, bör den rätteligen omgifvas med jernrör.
Källa: Project Runeberg ·
