Sida 317
Hamilton ...
sålunda den, som i flere slägtled skapade ättens lycka. Man kunde äfven låna en annan sin goda hamingja, såsom vi finna bl. a. af en berättelse om Hjalte Skäggeson, som bad konung Olof helge att få hans hamingja till sällskap på en farlig resa. -- Hedna tidens tro på hamingjor bildar en vacker motsvarighet till den kristna läran om änglarna. Jfr Demon. Th. W.
Hamirpur. 1. Distrikt i kejsaredömet Indien, Nordvest-provinserna, prov. Allahabad, på högra sidan af Djamna. Arealen 5,927 qvkm. 529,137 innev. (1872). -- 2. Hufvudstad i nämnda distrikt, på högra stranden af Djamna. Omkr. 7,000 innev.
Hamiter kallas de till språket (och sannolikt äfven till rasen) enhetliga folk, som talat eller tala något af de s. k. hamitiska språken. Af språkliga skäl anses det sannolikt, att hamiter och semiter ursprungligen utgjort en folkstam, och till den hamitiska afdelningen deraf räknar Fr. Müller ("Allgemeine ethnographie", 1879) dels följande forntida folk: 1) de försemitiska (d. v. s. de assyrierna och babylonierna närmast föregående) innevånarna i Mesopotamien, 2) urinnevånarna på Palestinas kust (fenicierna), 3) Arabiens urinnevånare och 4) de Kanariska öarnas äldsta bebyggare, de s. k. Guanches, dels de afrikanska folk, egypter m. fl., som genom sitt otvifvelaktiga språkliga gemensamhetsband (hvartill äfven komma några mer eller mindre osäkra ras-kännetecken) sammanhållas till en enhet. Skulle Müllers hypotes om de nämnda forntida folken få anses sannolik -- tills vidare stöder den sig blott på slägttaflan i 1 Moseb. 10, några gemensamma kulturdrag från Eufrats, Tigris' och Nilens floddalar samt Maltzans typbeskrifningar från Arabien --, så måste man anse, att hamiterna ursprungligen kommit från landen mellan nedre Eufrat och Tigris samt derifrån utbredt sig åt vester och söder öfver Palestina, Arabien samt Afrikas östra och norra kuststräckor ända bort till Kanariska öarna. Mera säkert är att, liksom massan af den nuvarande egyptiska befolkningen, fellaherna och kopterna, äro ättlingar af fornegypterna och således hamiter, vi äfven få anse de klassiska skriftställarnas nordafrikanska folk, numidier, getulier, libyer, maurer m. fl., som de nuvarande berbernas förfäder och alltså tillhörande den hamitiska folkstammen. Nyare etnografer (Hartmann m. fl.) hafva af somatologiska grunder, hårväxt, hudfärg, mätningar af skallar och andra rasmärken, velat till hamiterna räkna äfven flere andra moderna afrikanska stammar, hvilka icke tala ett hamitiskt språk, t. ex. sjukurie, hasanie, kababîsch m. fl. vid mellersta och öfre Nilens lopp, fungi, abu-rôf o. a. mellan Blåa och Hvita Nilen. Det i detta hänseende samlade materialet är dock ännu på långt när icke tillräckligt eller tillförlitligt nog för att tillåta oss att utsträcka namnet hamiter öfver de genom det språkliga sambandet bestämda gränserna. H. A.
Hamites. Se Ammoniter, paleont.
Hamitiska språk, en af Lepsius införd benämning på flere otvifvelaktigt sammanhängande
språk i norra och östra Afrika. Namnet är, med stöd af 1 Moseb. 10, bildadt efter namnet på Noaks andre son, Ham, liksom semitiska språk fått sitt namn efter hans förste son, Sem. Den indelning, som Lepsius redan i sitt "Standard alphabet" (1863) gaf af dessa till en stor del föga kända språk, har han nyligen i en inledning till sin "Nubische grammatik" (1880) på följande sätt förändrat: I. Egyptiska: 1. Fornegyptiska, 2. Koptiska. II. Libyska språk: 1. Imusag, Tuareg, a) Kabyliska, b) Amaseg; 2. Haúsa. III. Kusjitiska språk: 1. Bedja, 2. Soho (Saho), 3. Falasa, 4. Agau, 5. Galla (Orma), 6. Dankali, 7. Somali. IV. Hottentottiska (Koikoin). Af dessa böra dock med säkerhet hottentott-språken och måhända äfven hausa frånskiljas. Deremot bör bilin-språket inskjutas mellan bedja och soho, liksom ock bland tuareg-språken flere lika vigtiga dialekter som kabyliskan kunna anföras, såsom sâui, sélha m. fl. Det mest betydande af dessa språk i kulturhistoriskt hänseende är fornegyptiskan, som jämte sin ännu blott i liturgiskt bruk qvarlefvande dotter, koptiskan, intager en särskild ställning inom den hamitiska språkgruppen. Sin närmaste beröring har det med imusag och dernäst måhända med bedja-språket. Liksom dess till oss komna literatur uti inskrifter och papyrusrullar är öfvermåttan rik (jfr Egypten), så har äfven språket sjelf, allt sedan Champollion d. y. fann nyckeln till hieroglyfskriften, varit föremål för en mängd utmärkta vetenskapsmäns arbete. De förnämsta hjelpkällorna till språkets studium äro: Champollion, "Grammaire égyptienne" (1836), Brugsch, "Grammaire démotique" (1855), "Hieroglyphische grammatik" (1872), "Hieroglyphisch-demotisches wörterbuch" (bd I--VI, 1867--80), Erman, "Neu-aegyptische grammatik" (1880), Reinisch, "Aegyptische chrestomathie" (1873) samt den ytterst rikhaltiga, af Lepsius (sedan 1863) utgifna "Zeitschrift für aegyptische sprache", i hvilken, liksom ock i de franska "Mélanges d'archéologie égyptienne et assyrienne" och "Recueil de travaux rélatifs à l'archéologie égyptienne et assyrienne", utom de redan nämnda, flere andra utmärkta lärde, såsom de Rougé, Révillout, Chabas, Maspéro, Naville, Ebers, Lauth, norrmannen Lieblein, svensken Piehl m. fl., nedlagt de flesta af sina icke särskildt publicerade arbeten. -- Te-masig-t är namnet på flere i nordvestra Afrika spridda stammars språk, hvilka med ett gemensamt namn kallas Masig l. Tauarik, i Europa oftast berber. Detta språk sönderfaller i en mängd dialekter, af hvilka några blifvit bekanta hufvudsakligen genom följande arbeten: Hanoteau, "Grammaire kabyle" (1858), "Grammaire de la langue tamachek" (1860), Sierakowski, "Das Schaui" (1871), Faidherbe, "Le Zénaga" (1877). -- Det vigtigaste af de kusjitiska (mindre riktigt kallade etiopiska) språken är bedja, som talas af det mellan Nilens mellersta lopp och Röda hafvet nomadiserande och under Egypten skattskyldiga bisjarifolket jämte några mindre betydande närboende stammar (Ababde i norr, Hadendoa och Beni-Amr i söder). Det har först nyligen blifvit oss bekant genom ett svenskt arbete: Almkvist, "Die
Källa: Project Runeberg ·
