Sida 121
Spencer-Churchill ...
2. Sperling, Göran, grefve, krigare, statsman, den föregåendes son, född på Rådmansö d. 6 Dec. 1630, blef 1664 öfverste för bohuslänska och skånska dragonerna samt 1676 generalmajor af infanteriet och landshöfding i Halland. För sitt kraftiga ingripande i slaget vid Landskrona utnämnd till generallöjtnant och vice guvernör öfver Skåne, Halland och Bleking år 1677, deltog han i fredsunderhandlingarna 1678, förordnades till guvernör i Norrland 1679 samt afgick 1680 till Pommern och Bremen med uppdrag att jämte Klas Rålamb och Henrik Falkenberg undersöka dessa lands tillstånd efter kriget. 1683 blef S. general, 1687 generalguvernör i Ingermanland, Karelen och Keksholm, kungl. råd och grefve samt 1690 fältmarskalk. Död i Narva d. 22 Sept. 1691.
Sperling. 1. Otto S., dansk läkare, född d. 28 Dec. 1602 i Hamburg, kom 1622 till Danmark, studerade 1624--27 medicin i Padua och tog derunder doktorsgraden. 1628 bosatte han sig som läkare i Bergen, men flyttade sedan till Kristiania och 1634 till Själland. 1637 kallades han till Köpenhamn som läkare vid barnhuset samt blef s. å. föreståndare för den botaniska trädgården, som han förestod till 1644, och senare stadsläkare samt fick stor praktik. S. kom tidigt i förbindelse med rikshofmästaren Korfitz Ulfeld, följde honom 1649 som läkare på hans beskickning till Nederländerna och var 1651 invecklad i Dina Vinhofers sak; denna beskyllde honom nämligen, ehuru falskeligen, för att hafva tillagat giftet till den nye konungen. Då Ulfeld 1652 lemnade Danmark, drog äfven S. bort, först till Amsterdam och 1654 till sin födelsestad. 1653 kallades han till Stockholm för att sköta Ulfeld under dennes sjukdom och följde 1657 med den svenska hären på dess tåg till Fredericia, hvilket medförde att han tillfångatogs af de danska myndigheterna och en längre tid hölls i fängelse i Glückstadt. 1664 lockades S. från Hamburg till Altona till en föregifven sjuk, blef der fängslad på dansk grund samt förd till Köpenhamn och dömd, för högförräderi, förlustig lif, ära och gods, emedan han öfversatt en af Ulfelds försvarsskrifter (1652), brefvexlade med hans barn samt hade en del af hans tillhörigheter i förvar. S. hölls i strängt fängelse i Blåtorn på Köpenhamns slott, samtidigt med Ulfelds enka, och dog der d. 25 Dec. 1681. Jfr hans sjelfbiografi, 1885 utg. i öfversättning af S. B. Smith. -- 2. Otto S., dansk lärd, den föregåendes son, f. 1634 i Kristiania, lefde 1652--90 i Tyskland och Frankrike (ordnade Colberts boksamlingar) samt var 1692--95 och 1701--10 professor i juridik vid riddare-akademien i Köpenhamn. Död d. 18 Mars 1715. S. var en flitig forskare i Nordens äldsta historia, skref en mängd lärda latinska afhandlingar och efterlemnade en mängd handskrifter, som sägas innehålla »ett haf af lärdom». Han var äfven en af dem, som först förstod och framhöll det isländska språkets vigt för fornforskningen. E. Ebg.
Sperlingsholm, herresäte i Öfraby socken, Halmstads härad, Hallands län, 8 km. från Halmstad, vid Nissaån, på hvars andra brädd Sperlingsholms jernvägs- och poststation å Halmstad--Nässjö-banan äro belägna. Godset, med underlydande i andra socknar, uppskattas jämte qvarn och tegelbruk till 1,040,300 kr. Dess utmärkta åbyggnader och goda skötsel göra det till en af landskapets bästa egendomar. Genom att sammanslå gårdarna Snidzterup, Klockerup och Frännarp bildade guvernören frih. C. O. Sperling ett gods, som af sonen, fältmarskalken Göran Sperling, kallades Sperlingsholm. Efter dennes och hans hustrus död kom S. genom arf och lösen till fältmarskalken Staël v. Holstein, som 1748 sålde det till dåv. generalen C. H. Wrangel. Den siste manlige ättlingen dog 1833, och godset öfvergick då till grefvarna M. och H. Hamilton, men såldes 1866 till kammarherre C. J. Kuylenstierna och skänktes 1889 till sonen Carl Seb. Kuylenstierna.
Sperma (Grek. säd), anat. Se Säd. -- Spermagoni l. spermogoni, alstring af sädesvätska. -- Spermatisk, som innehåller eller alstrar sädesvätska. -- Spermatologi, läran om sädesvätskan. -- Spermatorré, sädesflytning. -- Spermolit, grusbildning i sädeskärlen.
Spermaceti. Se Hvalraf.
Spermaceti-hvalen, zool. Se Kaskelot-slägtet.
Spermatisk, spermatologi och spermatorre. Se Sperma.
Spermatozoider (äfven spermatozoer, af Grek. sperma, säd, och zoon, djur). 1. Bot. Se Gilier. -- 2. Anat. Små, i den hanliga säden hos menniska och djur befintliga rörliga kroppar af specifik form. Menniskans spermatozoider hafva långsträckt form. Till en början kan man på dem urskilja två delar: en oval, kilformig, hufvudet, och en lång, trådlik, svansen; den senare består i sin ordning af 2--3 något olika delar. De ur testiklarnas celler utvecklade spermatozoerna kunna genom svansarnas vågformiga vibrationer flytta sig ur stället, under spiralformig rörelse med hufvudet förut, och derigenom inom de qvinliga könsorganen bringas i beröring med mognade ägg, i hvilka de intränga. G. v. D.
Spermoedia clavus. Se Mjöldryga.
Spermolit. Se Sperma.
Speron (Grek., Lat. rostrum), sjöv., en eller flere jernskodda spetsar, anbragta i förstäfven å galererna. Themistokles, hvilken säges hafva lärt grekerna användningen af speronen, angrep dermed det fientliga fartyget tvärs på sidan, för att genast sänka det, eller ock styrde han långs sidan af detsamma, för att afbryta dess åror. Denna taktik lär i väsentlig mån hafva bidragit till hans seger vid Salamis (480 f. Kr). Äfven nordens drakar voro någon gång försedda med trenne sådana spetsar, kallade »brandar à skipum». Speronen, som ursprungligen såsom anfallsvapen hade sin plats i eller nära vattenlinien, flyttades sedermera, för att vid äntring och landstigning tjena såsom brygga, i höjd med däcket och ännu högre, så att turkarna i slaget vid Lepanto (1571) ej ens kunde skjuta
Källa: Project Runeberg ·
