Sida 139
Spiritism ...
Den moderna spiritismen har utgått från Amerika. I ett hus i Hydesville vid New York, bebodt af familjen Fox, förnummos år 1848 egendomliga knackningar och besynnerliga klagoljud, som ej kunde förklaras. Fenomenen följde familjens båda döttrar, den ena 9, den andra 12 år gammal. Snart visade sig dylika fenomen följa äfven andra personer, och innan kort voro de allmänna inom de flesta delar af Förenta staterna. Redan innan fenomenen i Hydesville började, hade en somnambul, A. Jackson Davis, väckt stor uppmärksamhet i New-York. Davis var en skomakarelärling, hvilken i sitt normala tillstånd beskrifves såsom »okunnig, tanklös, munter och tokrolig», men som i det somnambula tillståndet talade likt en »storslagen, vis, allvarsam och värdig filosof». Hvad han under detta tillstånd dikterat upptager 27 volymer af vexlande innehåll: naturfilosofi, moral, läkekonst samt siareblickar in i andeverlden. Af många ställas dessa Davis' arbeten mycket högt. Från Amerika kom spiritismen till Europa förnämligast genom det märkeliga mediet D. D. Home, född i Edinburgh, men uppfostrad i Amerika. Genom honom fick spiritismen insteg i både England och Frankrike. I England tog den företrädesvis en experimentel riktning, i Frankrike deremot en mera filosofisk, detta väsentligen till följd af det ledande inflytande, som pedagogen Hippolyte Rivail, såsom spiritist känd under namnet Allan-Kardec, der genom en serie af spiritistiska arbeten utöfvade på den spiritistiska rörelsen. Numera har spiritismen spridt sig icke blott öfver hela Europa, utan till alla verldsdelar och räknar sina anhängare i millioner. Den har ock alstrat en mycket vidlyftig literatur, i hvilken dock verkligt gedigna arbeten ej kunna sägas utgöra flertalet. Dess periodiska literatur består af öfver 90 tidskrifter på omkring 10 olika språk.
På grund dels af de slutsatser man ansett sig kunna draga af de spiritistiska fenomenen och dels af innehållet i andemeddelandena har bland spiritisterna en för dem i viss mån egendomlig verldsåskådning utbildat sig. Enligt denna består menniskan af: 1) den intelligenta, immateriella principen, eller själen; 2) en halfmateriel, eterisk kropp, perisprien eller astralkroppen, och 3) den materiella kroppen. Under jordelifvet äro alla tre förenade, och astralkroppen tjenar då såsom den förmedlande länken mellan själen och den materiella kroppen. När denna dör, frigör sig själen med sin astralkropp och öfvergår såsom ett andeväsende till andeverlden, hvilken spiritisterna tänka sig såsom något i viss mån materielt, men bestående af en i jämförelse med vår oändligt förfinad materie. Allt i universum är underkastadt den progressiva utvecklingens lag. Den, som nyss inträdt i andeverlden, är derför till individualitet och vetande densamma, som han var i jordelifvet, men framåtskridandets väg står honom öppen, och det beror på honom sjelf att beträda den. Synd och brott begångna under jordelifvet följas af lidanden i andeverlden, såsom orsaker följas af sina verkningar; men lidandena äro ej eviga, och äfven den lägst stående renas efter hand och stiger till högre och högre sferer. Rörande medlen för utvecklingen under de lägre stadierna herska tvänne olika åsigter bland spiritisterna. En del anser, att det nuvarande jordelifvet blott är en länk i en serie af sådana, som fortgår tills individen nått den grad af framåtskridande, som jorden är egnad att lemna. Efter hvarje jordelif, eller »inkarnation», får anden någon tid vistas i andeverlden och så att säga studera de resultat han genom detta lif vunnit för sin utveckling. Befinnes det då, att han ännu ej nått en grad af fullkomning, som tillåter honom att för alltid höja sig öfver materiens sfer, så måste han genomgå ett nytt jordelif, och i detta medför han då, i form af »medfödda anlag», den grad af utveckling han under föregående existenser förvärfvat. Minnet af dessa existenser medför han deremot ej, emedan det skulle verka oroande på hans sinne och störa hans handlingsfrihet. Mot denna uppfattning, »reinkarnationsteorien», som förnämligast hyllas af de franske spiritisterna, men som dock på senare tider börjat få alltmera insteg äfven bland andra lands, ställer den motsatta sidan -- och till den hör flertalet af de engelske och amerikanske spiritisterna -- den åsigten, att en hvar ej har att genomgå mer än ett enda jordelif, och att den fortsatta utvecklingen sker antingen på andra materiella verldar eller endast i andeverlden. Gemensam för alla spiritister är tron på ett nära samband mellan andeverlden och den materiella verlden. Den senares utveckling ledes från den förra, och hvarje menniska har sin skyddsande, under hvars speciella hägn hon står. Tid efter annan nedstiger från de högre sfer erna någon ande, som redan för länge sedan lemnat det jordiska utvecklingsstadiet bakom sig, åter till jorden och underkastar sig ett nytt jordelif för att verka såsom missionär samt genom lära och föredöme vägleda menniskorna på deras mödosamma vandring mot fullkomligheten. Såsom en röd tråd går för öfrigt genom hela spiritismen den tro att det för framåtskridandet nödvändiga egna arbetet alltid underlättas genom hjelp från högre stående samt att intet arbete är så fruktbringande för den egna utvecklingen som det, hvilket egnas befordrandet af andras. Spiritisternas valspråk är derför ock: »Utan barmhertighet ingen frälsning». Se Davis, »The principles of nature» (1847); Crookes, »Researches in the phenomena of spiritualism» (1874); Wallace, »Miracles and modern spiritualism» (1875), Sargent, »Proof palpable of immortality» (1875), »The scientific basis of spiritualism» (1881); Wolfe, »Startling facts» (1875); Harrison, »Spirits before our eyes» (1879), »Psychic facts» (1880); Owen, »The debatable land» (1872); M. A. (Oxon), »Spirit identity» (1879), »Higher aspects of spiritualism» (1880), »Spirit teachings» (1883); Hare, »Experimental researches in spiritualism» (1856); Britten, »Nineteenth century miracles» (1889); A. Kardec, »Qu-est-ce que le spiritisme» (3:dje uppl. 1862; Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk), »Le livre des esprits» (14:de uppl. 1866;
Källa: Project Runeberg ·
