Sida 141
Spiritism ...
munstycke långsamt och under tilltäppning af näsan andas ut i den inre cylindern, hvilken är tom, så höjer sig denna och visar på en skala hur mycket luft man utandats. Friska mäns lungor kunna rymma 3,000--4,500 kbcm. Spirometern är ett diagnostiskt hjelpmedel af stor betydelse.
Spis, ursprungligen och rättare spisel (egentl. spishäll, d. v. s. häll, hvarpå man tillreder spis, föda), benämning på eldstad, som användes till matlagning. Fordom voro spisarna, som då äfven afsågo värmning af bostaden, såsom fallet ännu är mångenstädes på landsbygden, öppna samt utgjordes af ett muradt fotstycke, på hvilket elden brann, och ett ofvanför detta beläget rökfång. Kring den öppna brasan, hvars värme genom strålning endast i ringa grad uppvärmde luften i rummet, samlades familjens medlemmar, och öfver den lagades maten dels i kärl, ställda eller hängda öfver elden, dels genom stekning på spett. Der dylika öppna spisar ännu brukas, äro de likväl merendels försedda med jernhäll ofvanpå stenfoten. Nutidens spisar äro försedda med slutna eldstäder, i hvilka eldas med ved, kol e. d., som får brinna på en rost. Derigenom blir värmet på ett ofantligt mycket bättre sätt tillvarataget såväl för koknings- som uppvärmningsändamål. Ofvanför eldstaden, som vanligen utgöres af ett rektangulärt rum, hvarunder en asklåda är anbragt, finnes en jernhäll, hvarpå kokkärlen äro placerade. Denna jernhäll är försedd med af ringar täckta hål, hvilken anordning medgifver att olika stora kärl kunna direkt utsättas för de heta gaserna från elden. De heta förbränningsgaserna få passera genom en ganska invecklad kanal för att så litet värme som möjligt må gå förloradt. På vanliga nutida spisar finnas åtminstone en stekugn samt en vattenreservoar, hvilka båda skola uppvärmas af elden i spisen. Ugnen utgöres af en kanal med rektangulär tvärsektion och är försedd med en medelst en lucka stängbar större öppning på spisens framsida för insättning af stek, bröd m. m. Dess väggar äro ofta gjorda af korrugerad plåt för bättre tillvaratagande af värmet. De heta förbränningsgaserna från eldstaden stryka först öfver ugnens tak, emellan detta och spishällen samt upphetta dervid dessa bägge, gå sedan emellan ugnens ena sida och spisens yttervägg i riktning nedåt, passera derefter under ugnens botten och ut till gasuttaget, som vanligen utgöres af ett rör af jembleck. På svenska spisar är vattenreservoaren merendels placerad på spisens ena vägg och uppvärmes direkt från denna, hvilken starkt upphettas af elden i eldstaden.
Spisar finnas af de mest olika konstruktioner. På större sådana finnas ofta tvänne eldstäder, i hvilka man icke behöfver elda samtidigt, samt tvänne ugnar, en större och en mindre. Stundom finnas särskilda anordningar för stekning på spett, för griljering o. s. v. De vanliga spisarna göras af gjutjern och hafva formen af en rätvinklig parallellipiped. De äro oftast inmurade i en murmassa, men äro ock ofta fritt stående på jernfötter. Dock förekomma äfven andra former, ehuru sällan i Sverige. Man har numera konstruerat äfven ett slags kakelugnsspisar, afsedda för matlagning i arbetarebostäder, i syfte att göra ett särskildt kök öfverflödigt. Vid dylika är spisen inmurad i kakelugnens nedre del, och de bortgående gaserna få passera igenom dess kanaler samt derigenom uppvärma rummet. K. af G.
Spis, boktr. Se Spatium.
Spiskummin, farmak. Se Cuminum cyminum.
Spisoffer. Se Offer, sp. 137.
Spisordning. Se Förplägning.
Spithead [-hedd]. Se Portsmouth.
Spitta, Julius August Philipp, tysk musikskriftställare, född 1841 i Wechold i Hannover, är sedan 1875 professor i musikhistoria vid universitetet i Berlin och sekreterare vid konstakademien derstädes. Hans förnämsta arbete är en biografi öfver Johann Sebastian Bach (2 bd, 1873--80).
Spix, Johann Baptist von, tysk zoolog, född 1781 i Höchstadt i Baiern, blef 1811 konservator vid de zoologiska samlingarna i München. 1817 begaf S. sig i sällskap med v. Martius på en forskningsresa till Brasilien, från hvilken han återvände 1820. Död 1826. Hans förnämsta arbeten äro: Cephalogenesis sive capitis ossei structura (1815), Reise in Brasilien, fortsatt af Martius (1823--31) och flere praktverk öfver de i Brasilien funna aporna, fladdermössen, reptilierna och foglarna. L-e.
Spjell kallas en i rökkanalen till en eldstad anbragt lucka, hvarmed kanalen kan fullständigt eller delvis tillstängas. På vanliga kakelugnar utgöres spjellet af en utifrån skjutbar lucka af jern, hvilken manövreras medelst en jernten, som sticker ut på kakelugnens ena sida. Vid spisar och i kaminrör består det ofta af en rund lucka, vridbar omkring en axel, som utgör en diameter till luckan. Ofta är spjelluckan vridbar kring sin ena kant. -- När man med spjellet endast delvis kan tillstänga rökkanalen -- såsom fallet är vid åtskilliga slags kaminer --, är användningen af detsamma icke förenadt med någon fara, ty dess enda verkan blir då, att draget minskas och förbränningen sålunda blir mindre häftig. Vid de vanliga kakelugnarna deremot, der spjellet helt och hållet kan stänga gasafloppskanalen, medför deremot begagnandet af detsamma en ganska stor fara, om det tillstänges för tidigt. Helt och hållet kan nämligen rökkanalen till eldstad stängas -- utan men för dem, som befinna sig i rummet -- först då, när icke vidare förefinnes någon möjlighet för bildande af gaser, som kunna strömma tillbaka i rummet. Vid eldning med ved inträffar detta, när brasan brunnit fullständigt ned, så att endast en glödande kolhög finnes qvar. Det värme, som denna innehåller, kan genom tillslutning af spjellet tillvaratagas utan fara. När spjellet stänges, kan icke luft i nämnvärd grad vidare inströmma i kakelugnen, och de glödande kolen kunna icke sjelfva utveckla några gaser. Den ringa qvantitet koloxid, som genast efter stängandet af spjellet bildas, är af ingen betydelse. Men om deremot i kolhögen finnes
Källa: Project Runeberg ·
