Sida 166
Staal ...
rätt, sp. 1310), egen lagskipning och administration (se Magistrat), då deras borgare (se Borgare, sp. 898--900) erhållit särskildt politiskt inflytande såsom riksstånd samt stora företrädesrättigheter med hänsyn till idkande af handel och andra näringar än jord- och bergsbruk, så blefvo särskilda privilegier nödvändiga, för att ett samhälle skulle såsom stad erkännas. Att tilldela sådana privilegier har varit en regeringen förbehållen rätt; Per Brahe och M. G. De la Gardie tillerkändes dock särskildt befogenhet att inom sina grefskap anlägga städer. I samband med privilegierna för en ny stad fick staden också vanligen till sin fortkomst af regeringen sig tilldelad donationsjord till större eller mindre omfång. Och genom k. försäkran d. 23 Febr. 1789 tillförsäkrades städerna att orubbade få behålla dessa donationer. Visserligen har numera städernas särskilda rättsordning i allmänhet upphört (se Landsrätt), deras företrädesrätt till näringsdrift till största delen afskaffats genom näringsfrihetens genomförande (se Näringsfrihet) och deras borgares särskilda politiska betydelse såsom riksstånd bortfallit genom det nya riksdagsskicket. Men städerna skilja sig dock fortfarande i vigtiga afseenden från landsbygden. De hafva egna förvaltningsorgan, magistrater, egen jurisdiktion, då de icke undantagsvis lyda under landsrätt, de utgöra egna kommunala samfund, för hvilka särskild lagstiftning gäller (se Kommun, sp. 1092), de bilda ock valkretsar för utseende af landstingsmän (se Landsting; sp. 675) och af riksdagsmän; för deras byggnads-, brand-, sundhetsoch ordningsväsende gälla i allmänhet särskilda laga bestämmelser (jfr Byggnadsordning och Brandordning), likasom ock i viss mån för deras handels- och näringsförhållanden. Städerna äro också pligtiga att sjelfva bekosta sin jurisdiktion och administration med dertill hörande polisväsende. Det är sålunda helt naturligt, att K. M:ts särskilda tillstånd erfordras, för att ett samhälle må tillerkännas egenskap af stad. Bland städerna särskiljas fortfarande stapelstäder och uppstäder. I äldre tider åtnjöto de förra uteslutande rätt att idka handel med utlandet, men numera hafva de endast det företrädet att fartyg, som till större eller mindre del äro lastade med tullpliktiga varor, äro skyldiga att i sådan stad inklarera och lossa lasten. Stapelstäderna, som vanligen äfven åtnjuta nederlagsrätt och tolag, äro förbundna att åt tullförvaltningen å stället upplåta tjenliga hus och lägenheter samt att hålla sjömanshus (se Nederlag, Sjömanshus och Tolag). Stapelstadsrätt meddelas af K. M:t. För städerna har också gällt en bestämd klassifikation och nummerordning (de voro indelade i öfverklass och fem klasser), som hade betydelse ej blott för deras rangordning, utan äfven för tillämpningen af vissa stadganden såväl i riksdagsordningen som i bevillningsförordningen. Den första dylika rangordningen för städerna gafs 1647, och den senaste klassifikationen skedde genom k. res. d. 11 April 1853. Numera är denna klassindelning betydelselös. -- Sveriges städer, som vid slutet af medeltiden voro 41, vid midten af 1600-talet 60 och efter de sydsvenska landskapens förvärfvande 1664 uppgingo till 81, hade 1853 uppnått antalet 88, af hvilka 4 lydde under landsrätt, och äro nu 92, af hvilka 2 ligga under landsrätt. De städer, som tillkommit efter 1853, äro Oskarshamn, Trelleborg, Motala och Ronneby. K. H. B.
Stade. 1. Regeringsområde (förut »landdrostei») i preuss. prov. Hannover. 6,750 qvkm. 325,868 innev. (1885). -- 2. Stad och hufvudort i nämnda regeringsområde, 6 km. ofvanom floden Schwinges utmynning i Elbe. 10,003 innev. (1885). Säte för åtskilliga domstolar och öfverstyrelser äfvensom för ett konsistorium. Bland undervisningsanstalter märkas en högre borgareskola, ett gymnasium, ett skollärareseminarium och en högre flickskola, bland andra inrättningar ett döfstuminstitut och ett militärlasarett. Betydande handel med trä och vin. Jerngjuteri. Tobaksfabrikation. I närheten finnes en stor glasfabrik. Ehuru en hamn anlades 1882 (Schwingehafen), är Brunshausen vid Schwinges utmynning i Elbe stadens egentliga hamnplats. Före 1882 var S. en ansenlig fästning, men nämnda år raserades större delen af fästningsverken. Staden, som var anlagd redan i 10:de årh., kom 1227 till ärkebiskopsdömet Bremen, afträddes 1648 till Sverige, var derefter hufvudort i hertigdömena Bremen och Verden och tillföll 1719, jämte nämnda hertigdömen, konungariket Hannover, som 1866 blef en preussisk provins.
Stadens äldste l. de äldstes råd, den församling, som före 1863, tillsammans med borgmästare och råd, i städerna utöfvade borgerskapets kommunala beslutanderätt. Se vidare Femtio äldste.
Stadga, jur. Se Förordning och Lag, sp. 519.
Stadgeränta, kamer., namnet på den grundränta, som inom Nora och Linde bergslag hvilar på hemman, uppodlade efter 1620, och som före ränteförvandlingen utgick med jern. Kbg.
Stading, Sofia Fransisca, operasångerska, f. i Berlin, antagligen 1763, d. i Dresden 1836, kom, enligt hvad det uppgifves, till Sverige vid tio års ålder, antogs till elev vid k. operan, debuterade der 1779 som Myris i Monsignys »Arsène» och engagerades s. å. Hon var den, som först utförde Cora i »Cora och Alonzo», och i denna liksom andra roller (Iphigenie, Grétrys Andromaque, Antigone i »Oedip» m. fl.) »väckte hon den största hänförelse genom det ljufva och blygsamma behag, den enkelhet och flärdlöshet, som utmärkte hennes sång och spel». Vid operans indragning 1806 erhöll hon såsom första hofsångerska afsked med pension och lemnade Sverige. A. L.
Stadion (eg. något »bestående» eller »bestämdt»), forngrekiskt längd- eller vägmått, som indelades i 6 plethra, 100 famnar (orgyiai) och 600 (motsv. 625 romerska) fot. De hos forntida författare förekommande uppgifterna om väglängder ådagalägga, att stadiets längd
Källa: Project Runeberg ·
