Sida 170
Stadsjord ...
lemna Paris och sin fader, som var hennes afgud. År 1788 publicerades för vänkretsen ett arbete af madame S., Lettres sur les ouvrages et le caractère de J. J. Rousseau, som lade grunden till hennes ryktbarhet. Faderns flykt 1790 till slottet Coppet vid Genèvesjön var förspelet till revolutionära våldshandlingar, som drefvo äfven dottern till samma fristad under Septembermorden 1793. Återkommen till Paris 1795, höll hon der salong och förband sig med direktoriet. I dess statskupp mot lagstiftande råden 1797 misstänktes hon hafva del -- med hvad rätt är oafgjordt. Hon utgaf 1800 sin skrift De la littérature considérée dans ses rapports avec les institutions sociales och 1802 Delphine (öfvers. 1803--04), den sistnämnda en roman med en för dåtiden så godt som ny typ, »la femme incomprise», och en stil, som liknade författarinnans konversation, liflig och idérik, men också orolig och jagande efter effekter. Bonaparte, hvilken i hennes salong såg en farlig makt, som ville täfla med hans, begagnade boken, som föregafs försvara laglig äktenskapsskilnad, till förevändning för en förvisningsdom från Paris. Detta blef anledningen till madame S:s utländska resor. Hon besökte Weimar, der storhertigen Karl August beredde henne ett smickrande emottagande, samt derefter Berlin och Wien, hvarifrån hon kallades genom underrättelsen om faderns sjukdom, och Italien, hvars natur och konstnärslif gaf upphof till Corinne ou l'Italie, hennes ryktbaraste roman, utgifven 1807, men under arbete från år 1805 (öfvers. 1808--09). Dessa år tillbragtes omvexlande i Frankrike och på resor genom Tyskland (andra tyska resan 1807) eller i Coppet, der hon omgafs af ett fullkomligt vetenskapligt och konstnärligt hof, bland hvars förnämste och trägnaste uppvaktande räknades historieskrifvaren Sismondi, A. W. Schlegel, fäst vid hennes person i egenskap af sönernas guvernör, och Benj. Constant (det senare vänskapsbandet bröts likväl 1808). Ett nytt arbete, De l'Allemagne, som afslutades 1810, och som hon haft oförsigtigheten att trycka i Paris, föranledde kejsaren, under hvars diktatur det offentliga ordet då stod, att föranstalta en förföljelse såväl mot boken, hvilken konfiskerades, som mot dess författarinna, hvilken man lemnade valet öppet mellan Coppet eller Amerika. För denna våldshandling kan ingen annan orsak än sårad personlig fåfänga spåras, då bokens syfte är en framställning af den tyska literaturen och en redogörelse för dess förnämsta mästerverk jämte en skildring af Tysklands sociala förhållanden. Öfver Ryssland tog mad. S. vägen till Stockholm, dit hon ankom i Sept. 1812, och der hon författade sin Dix années d'exil (ofullbordad). I Maj 1813 styrde hon kosan till England. Vid Napoleons fall återvände hon till Frankrike, der hon sysselsatte sig med sitt sista arbete, Considérations sur la révolution française (3 bd 1818, ny uppl., 6 bd, 1861; öfvers. 1818--19). En upplaga af hennes samlade arbeten utgafs 1820--21 i 18 band af hennes son Auguste Louis, baron de S., f. 1790, d. 1827, sjelf bekant som skriftställare. Alltför mycket hängifven sitt oroliga lynnes nycker för att vara en tillförlitlig historieskrifvare, har mad. S. icke heller de egenskaper, som fordras för att vara en romanförfattare af bestående värde. Efterverlden har icke stadfäst samtidens beundrande hyllning åt hennes skriftställareskap och betraktar henne hufvudsakligen som en trogen typ för sin tids vidtsväfvande fantasier och som en intressant historisk personlighet. Hennes ingripande betydelse som skriftställare ligger i hennes verksamhet som literatur- och samhällsgranskare, då hon för första gången klart uttalade och framgångsrikt tillämpade den epokgörande idén om literaturen som uttryck för samhället och tidsströmningarna. Hon dog d. 14 Juli 1817. Efter sin första makes död 1802 -- hon hade skilts vid honom 1797, men åter försonats -- gifte hon i hemlighet om sig 1811 med den schweiziske officeren Rocca. Jfr A. Hedin, »Franska revolutionens qvinnor» (1880). H-n L.
7. Staël von Holstein [stal-], Otto Vilhelm, friherre, ämbetsman, sonsons son till S. 1, född d. 14 Sept. 1802 på Hjelmshult i Allerums socken i Skåne, blef 1816 student i Lund och tog 1820 juridisk examen i Upsala samt ingick derefter som auskultant i Svea hofrätt. I hofrätten avancerade han hastigt, så att han redan 1826 utnämndes till assessor och 1839 till hofrättsråd. Under tiden blef han 1823 kammarjunkare och 1828 kammarherre. 1840 utnämnd till justitieråd, kallades han 1841 till konsultativt statsråd och innehade denna befattning till 1848, då han entledigades, när han ej med sina kolleger sjelf begärde sitt afsked. Han fick återgå till ledamotskapet af högsta domstolen, men flyttades 1850 som generaldirektör till chefskapet i poststyrelsen och stannade qvar på denna post till 1867. S. var rikt begåfvad samt egde framstående juridiska kunskaper och en ovanlig ämbetsmannarutin. Från hans chefskap öfver postverket daterar sig början af de många reformer i det svenska postväsendet, hvilka utmärka de senaste årtiondena. Död d. 15 Okt. 1884.
Staf, listverk med rund profil. Jfr Gesims och Rundstaf.
Stafbakterier. Se Schizomycetes.
Stafby, socken i Upsala län, Olands härad. Areal 6,625 har. 973 innev. (1889). Annex till Tuna, Upsala stift, Olands och Frösåkers kontrakt.
Stafett (Fr. estafette), ilbud, kurir.
Staffa, liten ö bland Hebriderna. 2,5 km. i omfång, reser den sig tvärbrant ur hafvet till en höjd af 44 m. Ön är obebodd och endast bevuxen med gräs. På ett underlag af tuff uppstiger en skog af omkr. 20 m. höga basaltpelare, mellan hvilka finnas flere grottor. Mest berömd af dessa är Fingals grotta (se d. o.).
Staffage [-fa'sj], Fr., kallas de enskilda figurer eller grupper af menniskor och djur, hvilka anbringas i landskaps- eller arkitekturtaflor för att lifva dessa. Dylika figurer måste ingå i taflans stämning och få icke ådraga sig sjelfständigt intresse.
Källa: Project Runeberg ·
