Sida 357
Storm ...
af nära 73 qvkm. Den har en mängd smärre öar, upptager Ho-, Stor- och Högboåarna samt afflyter genom Gafleån. -- Storsjön i Småland, Norra Tjusts härad, invid Vestervik-Norsholms jernväg, har vackra stränder med flere gamla herresäten. Den är belägen vid 12,1 m. höjd öfver hafvet och har en areal af omkr. 15 qvkm. samt afflyter genom Storån till viken Syrsan af Östersjön. -- I samma härad fins äfven en annan sjö med samma namn, men med aflopp genom Vindån. Andra smärre sjöar med namnet Storsjön finnas i Södermanland, Daga härad, med utlopp i Trosaån; på gränsen mellan Nerike och Östergötland, hörande till Finspångsåns system; i Herjedalen, genomfluten af Ljungan; i Ångermanland, Helsingland, Upland, Vestmanland och Småland. A. G.
Storskarf, zool. Se Skarfslägtet.
Storskifte. Se Egoskifte.
Storskraken, zool. Se Skrakar.
Storsnäpporna, zool. Se Mellansnäpporna.
Storspof, zool. Se Spofslägtet.
Storstig, äldre svenskt kolmått = 24 tunnor = 39,6 hl. (annorstädes = 18 tunnor). Jfr Stig.
Storsultan. Se Sultan.
Stortarm l. groftarm. Se Groftarm.
Storting. Se Norge, sp. 1361.
Stortröja, detsamma som kavaj (se d. o.).
Stortyskar (T. »grossdeutsche») kallades i Tyskland efter 1848 det politiska parti, som eftersträfvade de tyska landens, äfven de båda stormakterna, Österrikes och Preussens, förening till en stat på federalistisk grundval. Jfr Småtyskar.
Stor-Uman, insjö i Stensele socken, Vesterbottens län. Längd omkr. 65 km., bredd 2--6 km. Sjön har sitt aflopp i Ume-elf.
Storvesir l. Storvisir (Ar.-Turk. Sádr-i-asam, »den höga hedersplatsen») kallas i muhammedanska land den högste ämbetsmannen, hvilken fordom var sultanens ställföreträdare både i krig och fred, och som numera är innehafvare af en ministerpresidents myndighet. Särskildt mäktiga voro de turkiske storvesirerna från senare delen af 16:de årh., då sultanerna sjelfva helt och hållet upphörde att taga del i rikets omedelbara förvaltning.
Storvik, jern vägs-, post- och telegrafstation vid Norra stambanan och Gefle--Dala jernväg, 219 km. från Stockholm, inom Ofvansjö socken, Gefleborgs län.
Story [stå'ri] 1. Joseph S., amerikansk jurist, född 1779 i Marblehead i Massachusetts, blef 1801 advokat och 1811 medlem af Förenta staternas högsta domstol. Från 1829 var han tillika professor i juridik vid Harvard-universitetet i Cambridge. Död 1845. S. arbetade kraftigt på att göra högsta domstolens makt gällande öfver de enskilda staternas domstolar. Hans Commentaries on the constitution of the United states (4:de uppl. 1873) och Commentaries on the conflict of lands (7:de uppl. 1872) betraktas i Amerika såsom klassiska verk. -- 2. William Wetmore S., bildhuggare, den föregåendes son, född d. 19 Febr. 1819 i Salem i Massachusetts, studerade först juridik, men egnade sig sedan åt skulptur och literatur samt är sedan 1848 bosatt i Rom. Hans plastiska verk, till största delen idealfigurer, utmärka sig genom en spirituel, stundom storartad uppfattning och en mästerlig teknik. Nämnas må en porträttstaty af hans fader samt statyerna Kleopatra, Sibylla, Saul och Det sörjande Jerusalem. De mest betydande af hans litterära arbeten äro Roba di Roma (1862), The proportions of human figure (1866), Graffiti d'Italia (1869) och diktsamlingen Nature and art (1844).
Storå (eg. Isojoki), socken i Vasa län, Närpes domsaga, Ilmola härad, Finland, afskildes från Lappfjärd 1855 till eget imperielt pastorat af 3:dje kl., Åbo ärkestift, Vasa nedre kontrakt. Areal 639 qvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,494 personer (1887). A. G. F.
Stosch, Philipp von, baron, tysk konstsamlare, född 1691 i Küstrin, lefde förnämligast i Italien och dog 1757 i Florens. S. efterlemnade storartade samlingar af kartor, kopparstick, bronser och mynt, men framförallt af gemmer, öfver hvilka Winckelmann 1760 upprättade en katalog. Största delen af dessa konstföremål inköptes af Fredrik II af Preussen.
Stosch, Albrecht von, preussisk militär, född d. 20 April 1818 i Koblenz, blef 1835 sekundlöjtnant i preussiska armén och 1861 öfverste samt var under kriget med Österrike (1866) generalmajor och öfverqvartermästare vid andra armén. Efter fredslutet s. å. utnämndes han till direktor för militärekonomidepartementet och förordnades 1870 till chef för generalintendenturen. Genom hans förträffliga anordningar visade sig den tyska arméns provianteringsväsende under kriget 1870--71 vara det bäst organiserade i verlden. År 1872 blef S. chef för amiralitetet med statsministers titel, 1875 general af infanteriet och 1876 amiral à la suite i sjöofficerskåren. Han gjorde sig synnerligen förtjent om den tyska flottans utveckling, men trädde 1883 tillbaka från sin chefspost i anledning af meningsskiljaktigheter med Bismarck. Sedan dess har han varit bosatt på sitt gods i Rheingau.
Stosz, pass i Thuralperna, på gränsen mellan schweiziska kantonerna Appenzell och Sankt Gallen. Den nya, 9,6 km. långa postvägen öfver S. kringgår passets högsta höjd (951 m.). Vid S. utkämpades d. 17 Juni 1405 en strid, i hvilken kantonen Appenzells innevånare besegrade österrikarna.
Stosz, Veit, berömd tysk träsnidare, född i Nürnberg omkr. 1440, begaf sig till Krakov, der han 1484 fullbordade högaltaret i Maria-kyrkan, och bosatte sig 1496 åter i sin födelsestad. Af hans der bibehållna arbeten må nämnas änglahelsningen i S:t Lorenzkyrkan, en rosenkrans i germaniska museet och en Jungfru Marias kröning. S. bibehöll i sina arbeten de redan förut gifna formerna, men gaf dem ett originelt innehåll och präglade dem med en storartad, stundom till det bisarra gränsande karakteristik. Han efterlemnade äfven några kopparstick. S. dog blind i Nürnberg 1533.
Källa: Project Runeberg ·
