Sida 365
Strandberg ...
Strandgräfvaren l. strandmullvaden, Bathyergus, zool., slägte, tillhörande fam. Bathyergidae bland gnagarna (Glires). Kroppen är klumpig, cylindrisk, hufvudet bredt och trubbigt, svansen är mycket kort med strålformig hårbeklädnad; inga ytteröron finnas; ögonen äro mycket små, framtänderna mycket utstående. En art, B. maritimus, l. kapska sandråttan, från södra Afrika, är 30 cm. lång, har ryggsidan gulaktig, buksidan grå samt träffas på sandiga ställen, der han gräfver vidsträckta, förgrenade gångar. L~e.
Strandhugg kallades de nordiska vikingarnas röfveri på såväl egna som främmande kuster. Svårigheten att proviantera fartygen föranledde ofta landstigningar, hvarvid vikingarna försågo sig med hvad de för sitt uppehälle behöfde m. m. Ehuru någon egentlig strid dermed icke afsågs, inträffade likväl ej sällan sådan, då landtfolket satte sig till motvärn, hvarvid vikingarna äfven bemäktigade sig fångar, hvilka gjordes till trålar. R. N.
Strandjea Dag. Se Balkan.
Strandklo. Se Lycopus europaeus.
Strandkål l. sjökål, Crambe maritima L., bot., en på hafsstränder växande stor, grof och grenig, glatt och blådaggig ört af nat. fam. Cruciferae Adans., kl. Tetradynamia L. Bladen äro skaftade. Vid stjelkens bas äro de mycket stora, rundade eller hjertlikt äggrunda och buktigt inskurna. Högre upp blifva de nästan parflikiga och närmast de hvita eller rödletta blommorna helt smala och små. Blommorna bilda en qvastlik samling af förenade klasar. Skidan är genom en tvärgående skiljevägg delad i ett nedre, smalt, skaftlikt, sterilt rum och en stor öfre, rundad, enfröig, först köttig, sedan torr och nötlik afdelning, som vid mognaden lossnar från det nedre rummet och affaller oöppnad. Strandkålen kan med fördel odlas i fet jord och lemnar på våren och försommaren under 5--6 veckor en riklig skörd af späda skott och blad, hvilka genom öfvertäckning med krukor eller lådor hållas alldeles skyddade för ljuset och derigenom blifva blekgulaktiga, möra och välsmakande, jämförliga med sparris. O. T. S.
Strandling, bot. Se Glaux.
Strandlinjer. Se Strandvallar.
Strandljung, bot., svenskt namn på Myricaria (se d. o.).
Strandmalört, strandgråbo, Artemisia maritima L., bot., en på hafsstränder (sällsynt å Sveriges sydliga kuster) växande mångårig ört med oftast hvitulliga stjelkar och blad samt rödgula blommor i små, äggformigt-aflånga blomkorgar, hvilkas ställning vexlar mellan upprätt och nedböjd, lutande. Örten har en egen, starkt kryddartad och genomträngande lukt; har ock varit använd såsom maskdödande medel. Jfr Artemisia och Maskfrö. O. T. S.
Strandmullvaden, zool. Se Strandgräfvaren.
Strandning anses ega rum, när fartyg under ovanliga förhållanden råkat å grund med den påföljd, att det antingen icke kunnat blifva flott eller blifvit det först efter användning af ovanliga åtgärder eller efter att hafva lidit betydligare skada å skrofvet. Jfr Grundstötning. I. Afz.
Strandpryl, bot. Se Litorella lacustris.
Strandref. Se Kustref.
Strandryttaren, Totanus fuscus, zool., en till slägtet Totanus, mellansnäppslägtet (sed. o.), hörande fogelart. Näbben är rät och ungefär af tarsens längd; underkäken är vid roten röd. Fjäderklädnaden är svartaktig eller grå, vingarna ofvan tecknade med hvita prickar. Strandryttaren tillhör såsom häckfogel Sveriges nordligaste delar; i de östliga Lappmarkerna lär han mångenstädes vara ganska allmän. Under nyttningstiderna anträffas han vid hafskuster, insjöar, åar och dammar i det sydligare Sverige. Han vadar i vattnet och simmar äfven, då han söker sin föda, som består af insekter, snäckor o. s. v. L-e.
Strandråg, bot. Se Elymus arenarius.
Strandrätt kallas den rätt öfver strandade fartyg eller å stranden uppkastadt gods, hvilken i äldre tid ansågs tillkomma den stat, inom hvars område strandningen egt rum eller godset påträffats, stundom också innebyggarna vid kusten. Grunden till denna rätt torde vara att söka i den germanska uppfattningen af främlingen såsom varande rättslös och hans egendom till följd deraf såsom herrelös. Strandrätten utsträcktes ock någon gång ända derhän att skeppsbruten besättning var hemfallen till träldom.
I sin råaste form finnes denna rätt icke någonsin i svensk lag erkänd, men spår af densamma qvarstå i lagstiftningen ännu i dag. Äfven i våra äldsta lagar erkändes egarens rätt i fråga om gods, som drifvit å strand, ehuru han fick afstå en del till den, som fann det. 1667 års sjölag stadgade, att, der strandadt fartyg eller å land drifvet eller i sjön uppfiskadt gods tillhörde svensk man eller vänskaplig främmande makts undersåte, egaren fick taga sitt åter, om han anmälde sig inom natt och år, men tillhörde fartyget eller godset »någon rikets ovän och fiende» eller sjöröfvare, eller anmälde sig icke egaren inom natt och år, då egde konungen det behålla -- bergaren i hvarje fall förbehållen rätt till bergarelön. Gällande sjölag tillerkänner ock kronan strandvrak, när egaren ej anmäler sig inom natt och år efter fyndets kungörande, under det att i dylikt fall bottenfynd liksom gods anträffadt i öppen sjö tillfaller den, som påträffat det. I. Afz.
Strandskatslägtet. Se Haematopus.
Strandsvala. Se Hirundinidae.
Strandsvingel. Se Festuca.
Strandvallar, geol., kallas de invid nuvarande stränder, på större eller mindre höjd öfver dem befintliga, åsformiga eller terrassformade vallar af rundadt grus och kantnötta stenar (strandgrus). I Sverige förekomma sådana vallar flerestädes, såväl i sjelfva kustområdena som långt derifrån, och vanligen fortlöpa de tämligen vågrätt längs någon höjdsluttning eller kring något höjdparti. De äro bevis för ett fordom högre vattenstånd. Hafva strandvallarna större utsträckning och äro synliga från längre afstånd, kallas de äfven strandlinier. Stundom äro dessa liksom ingräfda i sjelfva fjällsidan.
Källa: Project Runeberg ·
