Sida 431
Suakin ...
tillvunnit sig allmän uppmärksamhet äfven inom öfriga land, upptogs den af en mängd schweiziska och tyska pedagoger och fysiologer samt erhöll under 1860- och 1870-talen genom dem en så allsidig utredning, att sedan dess föga varit att tillägga. För närvarande finnas öfver hundrade olika modeller, hvilka hvar på sitt sätt söka tillgodose de hygieniska, pedagogiska och ekonomiska fordringar, som ställas på en ändamålsenlig skolbänk, och hvilka skilja sig från hvarandra hufvudsakligen genom olika inrättning och anordning af densammas särskilda delar: fotbrädet, sitsen, ryggstödet, bordskifvan och bordlådan. Hufvudarbetena inom den synnerligen rika literaturen öfver detta ämne äro: Fahrner, »Das kind und der schultisch» (1863). Guillaume, »Gesundheitspflege für schulen» (1865), Hermann Meyer, »Die mechanik des sitzens» (1867), Virchow, »Ueber gewisse die gesundheit benachteiligende einflüsse der schulen» (1869), Baginsky, »Handbuch der schulhygiene» (1883), och Cohn, »Hygiene des auges» (s. å.). Kortfattade svenska framställningar finnas hos I. A. Lyttkens, »Redogörelse för Norrköpings stads folkundervisningsanstalter under år 1879», A. E. Goldkuhl, »Handledning i skolhygienen» (1882), och Axel Key, »Läroverkskomiténs utlåtande» III (1885). Frv. Brg.
Subsemitonium modi, musikt., inledningston (se d. o.).
Subsidier (Lat. subsidium, plur. subsidia) var hos romarna ursprungligen benämning på den tredje i en slagordning uppställda truppen, hvilken i händelse af behof skulle komma de främst uppställda trupperna till hjelp. Sedan kom ordet att betyda reserv öfver hufvud, slutligen i allmänhet understöd, företrädesvis i penningar, äfven skattebidrag. I den nyare folkrätten förstås med subsidier det understöd i form af penningar, som en makt stundom på grund af särskild traktat (subsidietraktat) gifver en annan stat för att vid ett med en tredje makt uppkommande krig antingen icke af honom oroas eller, hvilket är det vanligaste, understödjas med ett i traktaten bestämdt antal trupper.
Sub sigillo confessionis, Lat., under biktens insegel.
Subsistera (Lat. subsistere), fortvara, hafva sitt uppehälle. Jfr Existera. -- Subsistens, uppehälle.
Subskribera (Lat. subscribere, underskrifva), genom namnunderskrift förpligta sig att främja något företag, särskildt försäljningen af ett literärt arbete eller ett konstverk. Dylikt underskrifvande kallas subskription och underskrifvaren subskribent. Jfr Abonnera och Prenumerera.
Substans (Lat. substantia, väsende), grundämne, det väsentliga i någonting. Uttrycket förekommer mest inom filosofien, i betydelsen af det bestående och väsentliga, i motsats till accidens (se d. o.). -- Substantiel, väsentlig. -- Substantialitet, väsentlighet.
Substantiv, Lat. substantivum, gramm., hufvudord, kallas ett nomen, som uttrycker substansbegrepp, till skilnad från adjektivet, som uttrycker egenskapsbegrepp. Se för öfrigt Nomen.
Substantiva färger. Se Färgning.
Substituera (Lat. substituere, sätta under, sätta i stället), ersätta. -- Substitut, person, som är satt i en armans ställe, ställföreträdare. Jfr Vikarie. -- Substitution, sättande i stället. Inom matematiken förstås med substitution den operation, hvarigenom i ett uttryck eller en eqvation en storhet ersättes genom en annan; genom substitutionen ändras uttryckets form i enlighet med matematiskt giltiga lagar, och substitutionen är i allmänhet afsedd att förenkla uttrycket eller göra det lämpligare för den behandling, hvarom fråga är. Om t. ex. det gifna uttrycket är x2 ± xy + y2 och u-y substitueras för x, öfvergår derigenom uttrycket till den enklare formen u2. Substitutionerna äro af stor vigt vid lösning af många eqvationer. Inom den högre analysen bildar undersökningen af det sätt, hvarpå funktionen förändras genom substitutioner, en särskild teori, hvilken företrädesvis under 19:de årh. ernått en hög grad af fulländning. -- I kemien betecknas med substitution det förlopp, hvarigenom ett grundämne eller en radikal ersätter ett annat grundämne eller radikal i en förening. Substitutionsfenomenen inom den organiska kemiens område började studeras först 1834, då Dumas visade att klor, atom för atom eller volym för volym, kan uttränga vätet i organiska föreningar och intaga dess plats. Sedermera uttalade Laurent satsen att kloren i substitutionsproduktorna spelar samma rol som vätet i de ursprungliga föreningarna, något, som stod i skarp motsats till Berzelius' elektrokemiska teori, som då var allena herskande inom vetenskapen. Substitutionsfenomenen blefvo ifrigt studerade i Frankrike af Regnault, Malaguti, Laurent m. fl., och för att bringa de nyupptäckta fakta i öfverensstämmelse med sin teori nödgades Berzelius att gifva den en ny utveckling genom läran om s. k. kopplade föreningar. Å andra sidan hade Laurent 1837 uppställt en ny kemisk teori, för att förklara substitutionsfenomenen, nämligen den s. k. kärnteorien, som emellertid icke utöfvade något större inflytande på vetenskapen, men ur hvilken utgick den gerhardtska typteorien, enligt hvilken alla kemiska föreningar äro substitutionsprodukter af några få enkla typer nämligen klorväte, HCl, vatten, H2O, och ammoniak, H3N. Vid slutet af 1840- och början af 1850-talet voro kemisterna delade i två läger. En del af dem hyllade Berzelius' åsigter, andra anslöto sig till substitutionsteorierna. Bägge fraktionerna gjorde sig skyldiga till öfverdrifter. Å ena sidan urartade Berzelius' försök att försvara sin ståndpunkt till godtyckliga antaganden, och å den andra tillmätte substitutionsteoriernas vänner alldeles för obetydlig vigt åt grundämnenas elektrokemiska karakter. Öfverdrifterna å ömse sidor hafva sedan dess blifvit utjämnade, och bägge teorierna hafva gått upp i nutidens åskådningssätt. -- Substitutionsmetoden. Se Ledningsmotstånd, sp. 961. G. E. P. T. C.
Källa: Project Runeberg ·
