Sida 47
Sommer ...
nyromantikerna, som dock i stället för den franska alexandrinen införde den femfotade jamben, som motsvarar de italienska endecasillabi. I senaste tid har sonetten icke utan framgång behandlats inom den svenska poesien, och särskildt torde Snoilsky böra räknas bland verldsliteraturens ypperste sonettskalder. H. S.
Songa-elfven. Se Bandaks-vandet.
Songari, flod i Mandsjuriet, biflod till Amur, i hvilken den från h. faller ut vid Michaels-Semenowsk. Längd 1,850 km.
Songariet. Se Dsungariet.
Songhay l. sonrhay, negerfolk, bosatt på gränsen mellan Sudan och Sahara, från Timbuktu till Asben samt vid Nigers mellersta lopp. Omkr. 2 mill. Songhay bildade fordom ett mäktigt rike, som i 11 :te årh. antog islam, men 1588 störtades af Marokko. F. n. stå de i beroende af imosjar-stammarna, men intaga i språkligt hänseende en isolerad ställning. Deras hufvudstad är Gogo, vid Niger.
Songka l. Sangkoi, hufvudflod i franska kolonien Tong-king i Bortre Indien, rinner upp i 4 grenar inom kinesiska provinsen Junnan och flyter i sydöstlig riktning. Efter att vid Hanoi hafva upptagit sina 4 källfloder delar floden sig vid Haiphong å nyo i flere armar och faller ut i Tong-king-viken. Segelbar under större delen af sitt lopp, är floden af väsentlig betydelse för samfärdseln.
Songson. Se Mekong.
Sonklar von Innstätten, Karl, österrikisk geograf, född 1816 i Weisskirchen, blef 1839 löjtnant, 1857 lärare i geografi vid militärakademien i Wiener-Neustadt och tog 1873 afsked som generalmajor. Död 1885. S. företog flere vetenskapliga forskningsresor i Alperna. Resultaten af dessa framlade han i sitt grundläggande arbete Allgemeine orographie (1873) samt i Reiseskizzen aus den Alpen and Karpathen (1857), Ötzthaler gebirgsgruppe (1860), Die gebirgsgruppe der Hohen Tauern (1866) m. fl. skrifter.
Sonne. 1. Jörgen Valentin, dansk målare, född d. 24 Juni 1801 i Birkeröd, besökte konstakademien och blef elev af djurmålaren Gebauer. Redan då målade han bataljer jämte landskap med djur samt genretaflor. Med offentligt understöd reste han 1828 till München och derifrån 1831 till Rom, der ett friskt och omedelbart studium af folklifvet och naturen snart gjorde hans konst fruktbärande. Sedan han kommit hem och blifvit agré vid akademien (1841), vände sig hans för naturen öppnade blick mot hemmet, och han målade en serie taflor från det danska bondelifvet i mark och skog, hvilka tillförsäkrade honom en framstående plats i konstnärskretsen, och medelst ett arbete i denna riktning blef han ledamot af akademien 1846. Vid krigets utbrott åter vaknade hans lust för bataljmålningar, han följde trupperna i Slesvig från slag till slag, och hvad alla kände i dessa tider, skilsmässans smärta, kampens möda och segerns glädje, fann sitt renaste och stämningsfullaste uttryck i S:s taflor: Slaget vid Fredericia, Slaget vid Isted, Kavallerifäktningen vid Aarhus (alla i kungl. målningssamlingen). Efter krigets slut återgick han till sina skildringar af allmogens lif, med enstaka efterdyningar från kriget, tills han under de senaste åren vände sig till lifvet i de högre kretsarna, men likväl äfven der målade menniskan i fria luften, hälst tillsammans med hästar och hundar. Han dog d. 24 Sept. 1890 i Köpenhamn. Ph. W.
2. Carl Edvard S., dansk kopparstickare, den föregåendes broder, född d. 1 Dec. 1804 i Birkeröd, död d. 3 Jan. 1878 i Köpenhamn, lärde kopparstickarekonsten af sin fader, utbildade sig sedan under Toschi i Parma och återvände till Danmark 1847. S. var en flitig och samvetsgrann, men icke särdeles anderik konstnär. Som hans bästa arbeten kunna nämnas Juel och hans hustru efter G. Juel, Den girige efter Simonsen, Slaget vid Fredericia efter J. V. Sonne och Luther på riksdagen i Worms efter A. A. Müller. Ph. W.
Sonneberg, stad i Sachsen-Meiningen, vid Koburg--Lauscha-banan. 10,200 innev. (1885). Tillverkning i stor skala af leksaker, förnämligast dockor, af papier-maché. Stadens handel är betydande och hela kretsens industrialster utskeppas från S., under namn af Sonnebergvaror, förnämligast till England och Amerika. Vid Fellberg, ungefär 15 km. från S., erhålles i ofantlig mängd material för grifflar.
Sonnenburg, stad i preussiska regeringsområdet Frankfurt a. d. O. (prov. Brandenburg), vid Lenze. 6,321 innev. (1885). Fiske, tegelbrännneri, textilindustri och höhandel. Staden eger ett slott, som 1514--1811 var säte för en af Johannitordens härmästare och f. n. är hufvudresidens för den nya preussiska Johanniterorden.
Sonnenfels, Joseph von, österrikisk skriftställare, född 1732 i Nikolsburg i Mähren, blef 1763 professor i statskunskap i Wien och upphöjdes 1797 till riksfriherre. Död 1817. Trots sina fienders angrepp verkade S. framgångsrikt för reformer inom polisoch finansväsendet samt genomdref bl. a. förbud mot pinbänkens användande i de österrikiska staterna. Med sina Briefe über die wienerische schaubühne (4 bd. 1768; ny uppl. 1884) och andra dramaturgiska arbeten åstadkom han genomgripande förändringar inom den sceniska konsten i sitt hemland. Hans samlade skrifter utkommo 1783--87 i 10 bd.
Sonnenschein, Franz Leopold, tysk kemist, född i Köln 1817, död 1879 som professor i Berlin, utgaf: Anleitung zur qualitativen und quantitativen analyse (1858 och 1864), Handbuch der gerichtlicher chemie (2:dra uppl. 1881), Handbuch der analytischen chemie (2 bd 1870--71) m. m.
Sonnenthal, Adolf von, österrikisk skådespelare, född 1834 i Pest, var först skräddare, debuterade 1851 i Temesvár, engagerades 1856 vid Burgteatern i Wien samt blef 1884 dess öfverregissör och vice direktör. S. är en utmärkt konversations- och karaktersskådespelare. Till hans förnämsta roller höra Hamlet, Posa m. fl.
Sonneratshönset. Se Gallus, zool.
Källa: Project Runeberg ·
