Sida 472
Suyderhoef ...
utrymmet härvid tillräckligt stort, utan fara för fartyget att komma på grund eller i kollision, säges det hafva svajrum. R. N.
Sval, Nord. mytol., en underjordisk flod, som jämte elfva andra upprinner ur brunnen Hvergelme.
Svalbon, ätliga. Se Kinesiska svalbon.
Svalg, farynx, anat., den för födoämnen och andningsluft afsedda, oregelbundet trattformiga genomgångsväg, som bakåt fortsätter mun- och näshålorna. De sistnämnda öppna sig bakåt genom två ovala öppningar, koanerna. Munhålan skiljes från näshålorna genom en benskifva, som på båda sidor (öfre och undre) klädes af slemhinna. Skifvan slutar bakåt med en tunn kant, från hvilken nedhänger gomseglet (mjuka gommen), en utlöpare af båda slemhinnorna, med mellanliggande körtlar, muskler, kärl och nerver. Bakom de tre öppningarna och bakom gomseglet vidtager det rum man kallar svalget. Till tak har det hufvudskålens bas, till bakvägg framsidan af halskotorna, till sidoväggar tre hvarandra delvis öfverlagrande, cirkulära, platta muskler (svalgkonstriktorerna), alltsammans beklädt af slemhinna. I denna hinna, som för resten är ganska olika på olika ställen, ligger en mängd körtlar. Då uppåt-framåt de i svalget mynnande luftvägarna ligga ofvan-bakom munhålan, ligger vid svalgets nedre ände luftvägen (larynxspringan) framom-under digestionsvägen (matstrupen), hvadan banorna för andningsluften och för födoämnena korsas i svalget. Genom detta passera vanligen mat och dryck ganska hastigt och direkt ned i matstrupen; men om icke larynxöppningen vid tillfället är väl stängd, kunna partiklar af födoämnen tränga in deri och vålla stora obehag. G. v. D.
Svalgkäkar. Se Pharyngognathi.
Svallkött, med. Se Granulationer.
Svalor, zool. Se Hirundinidae.
Svalslägtet, zool. Se Hirundinidae.
Svalstjertbäddning. Se Kanonbäddning.
Svalstjertglade-slägtet, Nauderus, zool., tillhör fam. falkar (Falconidae), ordn. roffoglar (Accipitres) inom fogelklassen. Vingarna äro byggda såsom svalornas, stjerten är utomordentligt lång och djupt klufven. Dessa foglar förekomma i mellersta och södra Amerika och äro bekanta för sin storartade flygskicklighet. De fånga i flygten insekter ej med näbben, utan -- besynnerligt nog -- med fötterna och föra dem derefter, alltjämt flygande, upp till näbben. L-e.
Svalting, bot. Se Alisma.
Svalöf. Se Norra Svalöf.
Svalört, allmogens benämning på kålranunkeln (se d. o.) och på ref-ormgräset, Chelidonium majus (se d. o.).
Swammerdam, Jan, holländsk zoolog, född i Amsterdam 1637. Redan under gossåren sysselsatte han sig med förkärlek särskildt med insekternas studium. Han studerade derefter medicin och naturvetenskap i Leiden och promoverades 1667, sedan han försvarat en afhandling om andningsprocessen, till medicine doktor. Stort och rättvist erkännande vann han genom sin beundransvärda färdighet att dissekera mindre djurformer, särskildt insekter och snäckor. Han konstruerade ett för den tiden utmärkt mikroskop och lyckades med fint utdragna glasrör injicera eller uppblåsa äfven helt små organ. Hans undersökningar öfver insekternas inre och yttre anatomi, deras förvandlingar o. s. v., hafva först i 19:de årh. blifvit öfverträffade. Dels ekonomiska och husliga bekymmer, dels och framförallt bekantskapen med den religiösa svärmerskan Antoinette de Bourignon försatte honom i ett sjukligt pietistiskt tillstånd. Hans mystiska känslostämning inverkade på hela hans författareskap, och hans senare arbeten tyckas företrädesvis gå ut på att bevisa Guds allmakt och vishet; så den efter hans död utgifna Biblia naturae, sive historia insectorum in certas classes reducta etc. (1737--38). Han dog 1680. L-e.
Svampar. 1. Fönstersvamp, Tvättsvamp l. Badsvamp, Spongia (Euspongia) officinalis, zool. Se Svampdjur. --2. Svampar, Fungi, bot., var förr den omfattande benämningen på den lägsta ordningen inom växtklassen Cryptogamia L., hvilken i allmänhet karakteriserades af ett trådlikt, vegetativt lager, mycelium, som utvecklade sig i multnande ämnen under jordytan, under eller i ruttnande bark och ved samt äfven inom ursprungligen friska växtdelar, hvilka af detta mycelium förr eller senare förstördes. Omedelbart ur detta mycelium bröto de fruktifikativa organen fram, hvilka alstrade sporer och kunde hafva olika form. Det var om dessa svampar som Linné yttrade: »svamparna äro ett ströfvande pack, som röfva allt hvad de finna lemnadt, sedan Flora gått i sitt vintertält emot hösten». Våra dagars svampar, Mycetes, utgöras af groddtrådsväxter af mycket olika utveckling och derför med mycket olika plats i växtrikets system. Så möta vi bland Protofyterna de numera så ifrigt studerade klyfsvamparna, Schizomycetes (se d. o.), bakteriernas, bacillernas och spirillernas så ofta förderfbringande ordning. Dernäst komma jästsvamparnas (se d. o.) familj, Saccharomycetes, hvilka äro verksamma i de vanliga jäsningsprocesserna. Dit föres numera äfven torsksvampen, Oidium albicans Robin. Bland Zygosporéerna bilda slemsvamparna (se d. o.), Myxomycetes, en särskild ordning, hvars arter under sin utveckling genomgå ett amoeba-liknande stadium, Myxomoeba, då de förhålla sig alldeles som de till protistriket hörande amoeberna. En annan ordning bland zygosporéerna utgöres af de bekanta mögelsvamparna, Hyphomycetes (se d. o.). Ett steg högre stå Oosporéerna, bland hvilka potatessvampfamiljen, Peronosporaceae, genom den härjande potatessjukans svamp, Phytophthora infestans de Bary (se Potatessjukan), är allmänt bekant. Nära intill den nyss nämnda familjen stå vattensvamparna, Saprolegniaceae, hvilka lefva saprofytiskt på organiska ämnen som ligga i vatten, men ock kunna uppträda parasitiskt på i vatten lefvande djur, t. ex. ynglet i laxkläckningsanstalter. I nästa klass, Karposporéerna, är en ordning benämnd Ascomycetes eller de 8-sporiga säcksvamparna, hvilken utgöres af
Källa: Project Runeberg ·
