Sida 55
Sorö amt ...
byggnader, trots det bristande sammanhanget mellan sjelfva byggnaden och kupolen, hvilka icke tyckas höra ihop. Det skarpa klandret öfver detta S:s största arbete påskyndade hans död.
Soulagera [-sjera], Fr. soulager, underlätta, hindra, trösta. -- Soulagement [-sjöma'ng], Fr., lindring, tröst.
Soulié, Melchior Frédéric, fransk dramaturg och romanförfattare, född 1800 i Foix, död 1847, tjenstgjorde som underbibliotekarie vid arsenalsbiblioteket i Paris. Bland hans arbeten märkas dramerna Romeo et Juliette (1828), imitation af Shakspere, Christine à Fontaincbleau (1829), Clothilde (1831) och Closerie des genêts (1846; »Stugan vid Ugglesjön», 1850) samt romanerna Mémoires du diable (1837), Le lion amoureux (1839) m. m.
Soulouque. Se Faustin.
Soult [soul], Nicolas Jean de Dieu, hertig af Dalmatien, fransk marskalk, föddes d. 29 Mars 1769 i Saint-Amans-la-Bastide i Tarn. Han ingick 1785 i regementet Royal-infanterie och deltog vid Rhen-arméns generalstab med utmärkelse i kampanjerna 1792 och 1793. Sedan han 1794 hufvudsakligen ledt de taktiska rörelserna vid general Lefebvres division, blef han efter slaget vid Fleurus (s. å.) utnämnd till brigadgeneral, hvarefter han under de följande åren kämpade i Tyskland. Divisionsgeneral 1799, kufvade han under Massénas öfverbefäl upproret i de schweiziska kantonerna och bidrog väsentligt till segern vid Zürich, men blef följande år (1800) vid ett af utfallen under Genuas belägring tillfångatagen af österrikarna. Då han lösgifvits efter slaget vid Marengo (1800), erhöll han först befälet i konungariket Neapel, blef 1803 chef för lägret vid Boulogne och upphöjdes 1804 till marskalk af Frankrike. I fälttåget 1805 kommenderade han arméns högra flygel och afgjorde slaget vid Austerlitz genom sitt angrepp på höjderna vid Pratzen. Under de närmast följande åren spelade han en betydande rol i nästan alla »den stora arméns» vigtiga slag och fick efter freden i Tilsit (1807) titeln hertig af Dalmatien. 1808 sänd till Spanien, segrade han vid Burgos (s. å.), tillbakaträngdes vid Coruna, men inryckte kort derefter i Portugal och eröfrade Oporto (1809). Genom ett dröjsmål, troligen framkalladt af hans egna ärelystna planer på Portugals krona, blef han emellertid slagen af engelsmännen vid Talavera och nödgad att återvända på spanskt område. Ett kraftigt stöd för Josef Bonapartes tron, vann han derefter segern vid Ocana (1809), kufvade Andalusien (1810) samt gjorde ett nytt infall i Portugal (1811), hvarvid Badajoz eröfrades och fienderna i grund blefvo slagna vid Albuera. Efter Wellingtons seger vid Salamanca (1812) följde emellertid upprepade motgångar, och då S. tillika råkat i missförstånd med konung Josef, begaf han sig 1813 till armén i Tyskland samt kommenderade dess center i slagen vid Lützen och Bautzen (s. å.), hvarpå han, utrustad med oinskränkt myndighet, återvände till Spanien, som efter nederlaget vid Vitoria (1813) gled fransmännen ur händerna. Med vexlande lycka kämpade han mot Wellington, till dess han, slagen vid Toulouse (April 1814) och underrättad om Napoleons abdikation (s. å.), slöt stillestånd med den engelske generalen och erkände Ludvig XVIII. Ehuru öfverlägsen härförare och framstående administratör, var S. ytterst vacklande i sin politiska hållning. Restaurationens krigsminister 1814--15, öfvergick han under »de hundra dagarna» till Napoleon och deltog som generalbefälhafvare i slaget vid Waterloo (1815), men flydde efter Paris' fall (s. å.). 1819 återkom han ur den honom ådömda landsflykten, som han tillbragt i Düsseldorf, erhöll på nytt sin marskalksvärdighet 1820 samt utnämndes 1827 som ifrig rojalist till pär och 1830 som orléanist till krigsminister. I detta ämbete qvarstod han till 1834. År 1838 afgick han som utomordentligt sändebud till drottning Viktorias af England kröning och var 1840--47 ministerpresident och krigsminister, hvarefter han på grund af ålder och vacklande helsa drog sig tillbaka. Under S:s ministerium genomfördes flere nya militärlagar och verkställdes befästandet af Paris. Han dog i sin födelsebygd, på sitt slott Soultberg, d. 26 Nov. 1851.
Soumet [-me], Alexandre, fransk skald, född d. 8 Febr. 1788 i Castelnaudary i depart. Aube, utnämndes 1810 till auditor i statsrådet och 1815, då han besjöng bourbonerna liksom förut Napoleon, till bibliotekarie i Saint-Cloud. Sedan 1824 var han ledamot af Franska akademien och sedan 1830 bibliotekarie i Compiègne. Död d. 30 Mars 1845. S. grundade sitt rykte med den vackra elegien La flandre fille (1814) och de af Franska akademien år 1815 prisbelönta poemen La découverte de la vaccine och Les derniers moments de Bayard. Hans dramatiska arbeten, Clytemnestre, Saul (båda från 1822), Norma (1831) m. fl., samt de episka dikterna La divine épopée (2 bd, 1840), en framställning af helvetets frigörelse genom Kristus, och Jeanne d' Arc (1846) utmärka sig för en glänsande, halft klassisk, halft romantisk stil, som likväl stundom blir svulstig och saknar egentlig originalitet.
Souper. Se Supé.
Sourdine [-din], Fr., Ital. sordino, musikt. Se Dämmare.
Sous-chef, Fr., underchef, en chefs närmaste man.
Soutane. Se Sutan.
Souterrain [souterrä'ng], Fr. (af Lat. subterraneus, underjordisk), källare våning, jordvåning.
Southampton [sauthä'mptön], stad i engelska grefskapet Hampshire (Southampton), på Englands södra kust, ändpunkt på South-Westernbanan, 112 km. s. v. om London. 60,051 innev. (1881). Staden, som är en af hufvudstationerna för de till Medelhafvet, Sydoch Central-Amerika gående ångfartygen, är ett slags uthamn till London. 1887 inlöpte i hamnen 8,371 skepp, med en drägtighet af 2,263,684 tons. S. å. uppgick de afgående fartygens antal till 8,293 om sammanlagda 2,273,410 tons. S. eger storartade skeppsvarf och dockor, vagnfabriker samt maskinverkstäder. Af den forna stadsmuren qvarstå ännu fyra portar. Bland de
Källa: Project Runeberg · ·
