Sida 597
Syrbila ...
Hariris makamer. -- De förnämsta samlingarna af syriska handskrifter finnas i Vatikanen, hvars skatter till en del publicerats i Assemanis utmärkta Bibliotheca orientalis (3 bd, 1719--28), dernäst i Paris (katal. af Zotenberg, 1874) och British Museum (katal. af Rosen och Wright, 1838--72). De syriska studierna i Europa började i 16:de årh. vid Propagandan i Rom och hafva sedan städse blomstrat jämte de öfriga orientaliska språken. Af äldre grammatiska arbeten (öfver 120) är det första af Ambrosius (Introductio in ling. syr. et decem alias linguas, Papiae 1539), och det förnämsta af Amira (Gramm. syriaca, Rom 1596). I 19:de århundradet är den utförligaste af Hoffmann (1827), de mest vetenskapliga af Merx (1870), Nöldeke (1880) och Duval (1881), de för nybörjare bästa af Uhlemann (2:dra uppl. 1859) och Nestle (2:dra uppl. 1888). Den förnämste svenske lärde på detta område är K. M. Agrell, dernäst Tullberg. De bästa krestomatierna äro af Rödiger (2:dra uppl. 1868) och Kirsch (2:dra uppl. af Bernstein 1836) med goda ordböcker. Bristen på ett verkligt lexikon -- Castellus' Lexicon syriacum (utg. af Michaeli 1788) med Supplementa af Agrell (utg. af Lindgren 1838--41) är egentligen blott en ordbok till Pesjitto -- skall antagligen snart fyllas af Payne-Smiths stora Thesaurus syriacus, hvaraf 8 delar utkommit (1891). Om literaturen se Bickell, »Conspectus rei syrorum literariae» (1871), och Nestle i hans »Syrische grammatik» (1888). H. A.
Syrjäner, en folkstam tillhörande den permiska folkgruppen af den finska språkgrenen. Syrjänerna bo i ryska guvernementet Vologda och beräknas till omkr. 85,000 pers. Liksom de närslägtade och närboende permierna kalla de sig sjelfva komi-murt, »kamafolket». I 14:de årh. antogo de den grekisk-katolska kristendomen och äro nu på god väg att uppgå i den ryska nationaliteten. Om deras språk se Permiska folk- och språkgruppen. Grammatiska arbeten öfver det syrjäniska språket utgåfvos af Gabelentz (1841), Castrén (1847), Wiedemann (1884) m. fl. Ordböcker hafva utarbetats af Saovaitov (1850) och Wiedemann (1880).
Syrlighet, kem. Om ett grundämne ger flere syresyror, kallas den syrefattigare syrlighet. P. T. C.
Syrmien (Slav. Szrem). 1. Fordom hertigdöme i Slavonien, mellan Donau och Save samt uppkalladt efter den fornromerska staden Sirmium. Det lydde länge under magyarisk, sedan under turkisk öfverhöghet, men frigjordas från den senare 1688 och kom derefter först under huset Odescalchi, senare genom kejsaren, som köpt det, till huset Albani. Numera är landskapet en af de bördigaste trakterna inom den österrikiska monarkien. -- 2. Komitat i Slavonien, omfattande norra delen af nämnda hertigdöme. 6,870 qvkm. 296,878 innev. (1880), till största delen grekiska katoliker af slavisk, men äfven af serbisk härkomst. Hufvudstad: Vukovár.
Syrmätning l. acidimetri, kem. Se Analys, sp. 676.
Syrokomla, psevdonym för polske skalden och öfversättaren Ludwik Wladyslaw Kondratowicz, född 1823, död 1862. Se Polska literaturen, sp. 1522.
Syros. Se Syra, ö i Egeiska hafvet.
Syrphider, zool. Se Bladlöss-ätare.
Syrphus, zool. Se Eristalis.
Syrprenera, syrpris, detsamma som surprenera, surpris. Se Surprenera.
Syrsa, Gryllus l. Acheta, zool., slägte tillh. gruppen Saltatoria, ordn. Orthoptera bland insekterna. Liksom hos alla till denna grupp hörande former hafva syrsorna sina bakben ombildade till hoppfötter med tjocka, grofva lår. Thorax är smalare än hufvudet, hvilket bär fina borstlika antenner, längre än kroppen. Bakkroppen är cylindrisk med långa, håriga analspröt. Hussyrsan (G. domesticus), blekgul med bruna band och fläckar, med flygvingarna svansformigt utskjutande bakom täckvingarna, anträffas ej sällan i sällskap med kakerlackan i bagerier, brännerier, bakom ugnar -- öfverallt der värme och matvaror, såsom mjöl, malt o. d., äro till finnandes. Hannen är allmänt känd för sin sång -- ett enformigt pipande, som åstadkommes genom täckvingarnas hastiga gnidning emot hvarandra. En annan art, ängssyrsan (Gr. campestris), något större än föregående, lefver på torra fält och hedar. Hon gräfver rörformiga gångar i jorden, dit hon flyr, när någon fara är i annalkande eller regnig väderlek inträffar. Hon är synnerligen skadlig för trädgårdarna. L-e.
Syrten-vikarna, tvänne vikar af Medelhafvet, på Afrikas norra kust, bekanta under namnen Stora Syrten och Lilla Syrten. Den förra, äfven benämnd Sydraviken och Dsjûn-el-Kebrit, är belägen mellan Tripolis och Barka samt utgör Medelhafvets sydligaste del; den har ett djup af ända till 1,800 m. Lilla Syrten l. Gabesviken ligger på Tunisiens östra kust, mellan ön Djerba och Karkenaöarna; dess medeldjup är 60 m. Båda vikarna voro i forntiden beryktade för sina grund och sandbankar. Icke mer än en användbar hamn finnes på deras kuster, nemligen Bengasi vid Stora Syrten.
Syrtut (Fr. surtout, utanpå allt), urspr. öfverrock, numera vanligen i ungefär samma bemärkelse som bonjour; borduppsats.
Syrup. Se Sirap.
Syrus, Publilius. Se Publilius Syrus.
Syska, bot. Se Stachys.
Syskan, stad i ryska guvernementet Simbirsk, nära Volga. 24,500 innev. (1882). Trädgårdsskötsel. Lädertillverkning. Liflig handel med säd, trä m. m.
Syskonblock. Se Block 3.
Sysmä, konsistorielt pastorat af 2:dra kl. i Finland, S:t Michels län, Heinola domsaga och härad, Borgå stift, Heinola kontrakt, en af de äldsta församlingarna i Tavastland och fordom vida utsträckt. Areal 1,010 qvkm. Befolkningen, finsk, 9,263 pers. (1888). A. G. F.
Syssitia, Grek. (eg. matlag, af syn, tillsammans, och sitos, mat), kallades i det forna Grekland de inom vissa doriska stater i lag föreskrifna gemensamma måltiderna för männen.
Källa: Project Runeberg ·
