Sida 110
Vagnen är redan vid hörnet af Lejonbacken och nödgas stanna för att släppa af den äldre damen. Gamle herrn är ursinnig, och det torde hästarne ock ha skäl att vara, ty detta oupphörliga stannande orsakar ej blott tidsutdrägt mer än hvad skäligt är, utan åstadkommer, då vagnen åter skall sättas i gång, också stor plåga för de arma dragarne. På några andra platser i Europa, t. ex. i Wien, stanna spårvagnarne endast vid hållplatserna, hvilka dock äro tämligen nära hvarandra.
Men nu ha vi hunnit fram till Norrbro, och redan innan vagnen stannar vid mötesspåret, hoppar en och annan af. Det är visst icke alla som fordra att vagnen skall stanna för deras skull. Många kasta sig upp under det vagnen är i full fart och hoppa likaledes af innan han stannat. Sådana vinna konduktörers och kuskars aktning och äro hästarnes älsklingar. Stockholmarne ega nu mera ganska stor färdighet i detta upp- och afhoppande, och man ser till och med fruntimmer gifva sig af midt under farten. Visst händer det någon gång att de i hastigheten trilla afsides, men det hör till undantagen, och det har, så vidt vi kunna erinra oss, icke händt mer än en enda gång att en afhoppande person slagit ihjäl sig.
Spårvagnen susar förbi kungliga teaterhuset, häjdas ett ögonblick vid spårmötet nedan för Karl den tolfte, svänger in på Kungsträdgårdsgatan och är snart framme vid Hamngatan och Norrmalmstorg. Ni vill till Djurgården, säger ni. Då är här platsen att byta om vagn. Där står just Djurgårdsvagnen. Han börjar sina turer icke förr än kl. 1 på dagen.
Ni har besökt främmande land och t. ex. i Paris haft mycken fördel af »correspondance», d. v. s. att mot samma betalning få öfvergå från en omnibuslinie till en annan. Ni tror kanske, att det skall gå för sig också mellan Ringlinien och Djurgårdslinien. Det borde kunna gå för sig, men så långt har Stockholms spårvägsbolag ännu ej hunnit i sina för öfrigt mycket aktningsvärda bemödanden att vara allmänheten till tjänst.
Blott på ett ställe har bolaget anordnat sådan »correspondance» och det är vid Humlegården. Vill man efter ankomsten dit icke fortsätta färden vidare på Ringlinien, utan fara upp till Karlavägen, har man rättighet därtill utan förnyad afgift. Man får ett litet messingsmärke, stiger in i en mindre spårvagn, som håller tätt intill, en af dem från vårt spårvägsväsens första tid, lägger märket i penningbössan och åker snart upp för Sturegatan, där i anseende till den ganska betydliga stigningen en förstärkningshäst af en pojke, en s. k. förspannskusk, hakas fast utan att vagnens fart saktas. Och så far man på Karlavägen till Nybrogatans skärning.