Sida 109
hälst af de två vagnarna. Hvar och en af dem går i en stor cirkel, fastän de gå åt motsatt håll och så väl med den ena som den andra kan jag komma tillbaka till Slussen. Afgiften är i hvad fall som hälst 10 öre person. I början funnos särskilda betalningsdistrikt, så att ny afgift måste erläggas så snart någon af ändpunkterna passerades, men snart fann bolaget fördel vid att på Ringlinien ha endast en afgift.
Det bär af längs Skeppsbrokrökningen. I vagnen fins alla slags folk, aristokrater och demokrater, fina damer och tarfliga gubbar, barnjungfrur med småherskap, officerare, mångelskor och högre ämbetsmän, men i allmänhet snygt folk.
Tillträde till spårvagn lemnas icke, heter det i det af öfverståthållare-ämbetet den 23 december 1880 faststälda spårvägsreglementet, åt personer som synbarligen äro af starka drycker berusade eller skulle genom osnygghet i klädedrägten förorsaka obehag eller olägenhet för passagerarne.
De täckta vagnarne med två hästar rymma 31 personer inuti och 8 på bakplatformen bredvid konduktören och 5 på framsidan bredvid kusken, således med kusk och konduktör 46 personer. De stora öppna vagnarne rymma 50. Takplatser gifvas icke såsom i Kjöbenhavn, Paris m. fl. städer. Konduktören är allvarlig, men höflig, klädd i snygg mörkblå drägt med silfvergalon på mössan. Klagomål öfver konduktörer för obehörigt uppförande mot de åkande höra till sällsynta undantag. Konduktören går genom hela vagnen, framräckande en särskildt inrättad bleckbössa, i hvilken hvar och en af de åkande lägger ned 10 öre. Har man ej småmynt, kan konduktören stå till tjenst med växling, dock ej till högre belopp än 1 krona, som han öfverräcker i en liten förseglad papperspåse.
Vagnen stannar. Det är vid ett mötesspår, där dubbla skenor äro utlagda. Se så, nu rusade den mötande vagnen förbi, och vi fortsätta, men mötesspåren äro ganska många och vålla onekligen tidsutdrägt. En gammal herre svär smått öfver de »förb. dröjsmålen» samt försäkrar, att han går mycket fortare än spårvagnen, och likväl blir han sittande. Han var nog med på den tiden, då Stockholm, utom ruskige och oförskämda åkare, icke hade andra offentliga fortskaffningsmedel till lands än den skallrande och skakande, snigelaktigt framkrälande omnibusen mellan Kungsbacken och Slussen, ända in på sjutiotalet ett af Stockholms syndastraff. Det har gamle herrn nu glömt och finner den bekvämare spårvagnen alt för långsam.
»Herre min skapare!» utropar en äldre dam. »Jag skulle ju ut vid Slottsbacken!» Hon rycker förtvifladt i en af de från taket nedhängande läderremmarne.
