Sida 117
För bort åt femtio år sedan skref en författare, att den raskhet, som utmärker stockholmarne, sannolikt härledde sig af deras vana att färdas på vattnet och sjöledes begifva sig från den ena stadsdelen till den andra. Raskheten då för tiden måste dock icke ha berott af fortskaffningsmedlets snabbhet, ty icke kom man fort med de gamla roddarbåtarne, som säkert, men trögt framdrefvos af gamla kvinnor, hvilkas enda snabbhet låg i tungan.
»Roddargummorna», hvilkas anor gå ända upp till 1600-talet, voro under åtminstone halft annat århundrade våra förfäders privilegierade fortskaffare på hufvudstadens vattenleder, och ännu i vår tid fins af det skrået en och annan öfverlefva som är villig att ro oss ut till något fartyg på »strömmen» eller att sätta oss öfver från södra landet till Djurgårdsstranden. De ha således lefvat längre än deras medtäflerskor för femtio och fyrtio år sedan, kullrodderskorna i deras snipor och de som drefvo kull-vefbåtarne, hvilka då tycktes ha tagit för sig all sjöfärdsel inom stadens område, men »roddargummorna» äro dock nu endast en kuriös kvarlefva från gamla Stockholm.
Redan i början af 1850-talet, under det kullroddbåtarne och vefsluparne voro de som mest besörjde samfärdseln till sjös, gjordes försök med ångslupsfart, länge dock endast med de små ångarne Ägir och Ran — icke de som nu bära dessa namn — hvilka, mot en afgift af 4 skillingar banko, forslade personer till Djurgården och Beckholmssundet, »merändels», heter det i en gammal uppgift, »endast hvarje söndags eftermiddag.» Ägir och Ran gingo för öfrigt till Waxholm och Dalarön, under det Gustafsberg och Wärmdön underhöllo förbindelse med Gustafsbergs porslinsfabrik, Ulriksdal gick till Edsviken, Haga plaskade på Norra Brunnsviken, Sikla på Hammarby- och Järla-sjöarne samt Tessin och Ehrenstrahl främjade utflykterna till Drottningholm.
Då och då hade personer med »stora vyer» talat om, huru fördelaktigt det vore, i fall sjöförbindelserna inom stadens område skulle kunna underhållas genom små ångbåtar, men flertalet hade funnit detta vara ett fåvitskt tal och förklarade, att det »aldrig skulle bära sig». Önskningarna växte dock, och företagsamheten tog det djärfva steget öfver vattnet. Den 12 april 1853 erhöll ett bolag »för ångbåtstrafik mellan Staden och Norrmalm» resolution af öfverståthållare-ämbetet, att med 2 hjulångslupar underhålla trafik mellan Riddarhusgränden och Röda bodarne. Trafiken lönade sig likväl icke. Ett nytt bolag bildade sig, det s. k. nya ångslupsbolaget, som, emot att betala det förra bolagets skulder, 15,000 rdr, öfvertog dess materiel och brygga samt erhöll ny resolution af öfverståthållare-ämbetet den 30 maj 1856.
Fyra år därefter fick samma bolag tillåtelse att trafikera linien Ragvaldsbro—Flugmötet (nu Mälaretorget), och i april 1872 linien Ragvaldsbro—Röda bodarne samt i maj 1878 linien Mälaretorget, Ragvaldsbro—Skinnarviken, Kungsholmen.
»Nya ångslupsbolaget» eger fortfarande bestånd och upprättade i april 1886 kontrakt med Mariahissens bolag att med ångfärjor underhålla förbindelsen mellan Mälaretorget och nämde personhiss.