Sida 119
tre företagsamme och för hufvudstadens bästa nitälskande män göra en verklighet af den saken, men stadsfullmäktige funno frågan om brons läge m. m. ännu ej riktigt utredd, och derför nödgas vi tills vidare anlita ångsluparne.
»Kapten» står vid styrhjulet i fören. Han står där hela dagen. Någon kaptensexamen behöfver han icke, då han ej är befälhafvare på ångslup som får föra flere än 120 personer eller ej gör längre resor än en geografisk mil från hufvudstationen, men han skall vara svensk eller norrman, ha fylt 21 år och företett antagligt betyg öfver förmåga att uppfylla sina åligganden, hvilka närmare bestämmas i öfverståthållare-ämbetets reglemente af den 29 mars 1873, och skall ha erhållit nämda myndighets tillstånd att föra befäl.
Sedan ångslupen legat ett par minuter vid denna station, vrider kapten på uniformsmössan som jämte fullständig drägt bestås honom af bolaget, och mössans tecken stadfästes af öfverståthållare-ämbetet. Han ser att kamraten just nu lägger ut från motsatta stranden. Kommandoropet ljuder. Maskinisten vrider lugnt på maskinskrufven, under det han skämtar med en liten näpen jungfru, som tagit plats invid den på den odäckade farkosten fristående maskinen. Han har kanske icke undergått maskinistexamen, men förut deltagit i ångmaskins skötsel och fått platsen först sedan han företett intyg af sakkunnig person om praktisk duglighet.
Det går icke så tätt alltid att komma ut från bryggan. En stor ångare har nyss förut också lagt från kajen och ligger nu midt i vägen. En ännu större kommer med half maskin styrande in åt. Den lilla ångslupen tränges in mellan de stora skråfven. I den enda lilla öppningen synes en annan ångslup. Hvar och en inlandsfarare skulle finna belägenheten vådlig och känna sig nervös vid befälhafvarens oupphörliga »Stopp! ... back! ... stopp! ... framåt! ...» Men en stockholmare är fullkomligt lugn. Han endast förargas öfver att komma kanske en minut senare till andra strand.
Under tiden börjar »ångbåtskalle» röra på sig. Han har förut lekt med en pojke bland passagerarne och rasat med en hund, tuggat på en smörgås och retat maskinisten, alt på en gång. Nu tar han fram pollettväskan och börjar insamlingen af afgiften, som är 3 öre person. Ändtligen slapp man lös. Ångslupen sträfvar raskt mot strömmen. Ångbåtskalle vräker sig i fören och räcker lång näsa åt passagerarne på den stora ångaren. Han är naturligtvis stockholmare, äkta »rännstensunge», motsvarande ej blott »gamin», utan ock »gavroche de Paris», ett barn som kanske kunde vara älskvärdt till och med i sina oarter, men ej sällan är försmädligt, ofta kvickt och snabt i munhuggning, en liten kostlig person som officielt kallas