Nya Stockholm

»pollettförsäljare» och knapphändigt nog sköter sin tjänst, är lat och likväl rörlig, en som snart förderfvar den drägt bolaget gifvit honom och som nöden likväl tvungit att byta ut rännstenen mot Norrström, men som leker lika obekymradt på den senare.

Man är redan framme. Ångslupen lossar sina passagerare och lastar oförtöfvadt nya. Så går det hela dagen och dag ut och dag in. Befälhafvaren ser ingenting annat på land än nationalmuseet framifrån och Gustaf den tredje bak ifrån. Passagerarne märker han visst icke, men de stora ängarne och de små ångsluparne ger han nog akt på. Så tillbringar han sitt lif från bittida om morgnarne till sent på aftnarne, ett evigt enahanda på Stockholms ström och dess kortaste sjöfärd ... han stöter ut från land, vrider på ratten, reder sig bland alla hinder, lägger till vid motsatta sidan, några få minuters arbete, och så tillbaka igen, fram och tillbaka hela dagen, dag efter dag, vecka efter vecka. Det är en till utseende kanske maklig, i själfva verket odräglig sysselsättning.

Någon, ehuru högst obetydligt, större omväxling har kanske befälhafvaren på de ångslupar, som gå mellan Gustaf den tredje och Grefbron, dit man kommer för 5 öre. Den som sköter samfärdseln på den linien har åtminstone den förströelsen att styra under Skeppsholmsbron och akta sig för att där stöta till samman med båtarna från och till Djurgården, m. fl.

Om det är både gent och bekvämt att från Gustaf den tredjes stod fara med ångslupen till nationalmuseet, är det ännu fördelaktigare att begagna Grefbro-båten för den som skall från Skeppsbrosidan begifva sig till östra delen af Ladugårdslandet, som, med undantag af Strandvägslinien, är alldeles i saknad af spårvägar.

Dessa och många flere färder kan man göra i hvilken årstid som helst, blott isen icke är så stark, att ångsluparne ej kunna arbeta sig igenom den. De frästa på i det yttersta. Liksom man sommartiden ej behöfver frukta att under dessa ångslupsfärder brännas upp afsolen eller genomblötas af regn, enär de alla äro försedda med sol- och regntält, så kan man äfven vintertiden trygt anförtro sig åt dem, ty då ha de som gå mellan staden och Ladugårdslandet, mellan staden och Djurgården, m. fl. en salong akter ut, hvilken uppvärmes från ångpannan. Under hvilken årstid som hälst och på hvilken tid på dygnet de än färdas, äro dessa ångslupar utmärkta befordringsmedel, och deras befälhafvare kunna visserligen stundom se något liknöjda ut — hvem kan undra på det, då de ha en så själsmördande sysselsättning? — men i allmänhet göra de sin sak oklanderligt och tröttna icke att iakttaga påpasslighet, vaksamhet och försigtighet, glömma aldrig att, då de skola föra slupen under