Sida 125
Djurgården 4,95, till Ulriksdal 5,50, till Drottningholm 7,50 och hälften för återresan. Hyrkuskverkens egare klaga öfver den föråldrade taxan, hvilken, enligt deras utsago, nu mera är alt för låg.
***
»Ingen må å gata, torg eller annan allmän plats tillhandahålla häst och fordon för mottagande af uppdrag att mot betalning betjäna allmänheten med körslor... med mindre han af öfverståthållare-ämbetet undfått tillstånd till utöfvande af åkareyrket.» Så lyder en del af första paragrafen i åkarereglementet af den 10 maj 1875, och den paragrafen är tillräcklig att afhålla från intrång i åkarelaget.
Stockholms åkare utgöra ett gammalt skrå, för hvilket lagstiftades redan i början af 1500-talet och som åt minstone i början af 1600-talet hade egen ordning och taxa, dock icke för persontrafik, utan endast för godsbefordran. Den förra egde rum med egna åkdon, och den som ej hade råd att hålla ett sådant, fick gå till fots. I senare hälften af 1600-talet tyckas dock offentliga åkarevagnar ha funnits, men först i därpå följande århundrade finnas taxor för personbefordran i släde samt under Gustaf den tredjes tid bestämmelser om »chaise», hvilket åkdon långt in i vårt århundrade var åkarnes vanliga personfordon, till dess det utbyttes mot giggen och senare droskan.
Droskkusk
Den som minnes Stockholms droskor ännu för tjugu år sedan och jämför dem med våra dagars fordon, hästar och kuskar, skall finna, hvilket storartadt framsteg vi gjort äfven på detta område. Förr var åkdonet dåligt i alla afseenden, hästarne voro eländiga krakar, kuskarne trasiga fyllbultar, som bemötte allmänheten med otidigheter. Och likväl stodo de då som nu under polisens uppsigt. En droskkusk var rättslös, kan man säga, mot polisen, hvilken behandlade honom på det godtyckligaste. Men det hjälpte icke. Troligtvis försämrade det tillståndet. Det var endast med motvilja man anlitade åkarne.
Går man nu till en åkarestation i Stockholm, får man se snygga, stundom nästan fina åkdon, i hvilka man åker bekvämt, goda och väl skötta hästar samt kuskar i snygg drägt, nyktra, ordentliga och höfliga. Droskkuskar ha just aldrig godt rykte i Europas stora städer. Paris-fiakrarnes körsvenner äro ofta oförskämda och pocka alltid på drickspengar, fastän de i fräckt uppförande ej kunna jämföras med dem som köra Napolis carrozelle. Af mindre obehagligt uppförande äro Wiens och i synnerhet Berlins droskkuskar, ehuru de visst icke äro