Nya Stockholm

trefliga i sitt väsen. Köbenhavns gamla droskförare äro ett hyggligt slägte, men om deras åkdon också äro rätt goda, lemna både hästarne och sättet att köra dem mycket öfrigt att önska. Kristiania »droschker» äro i det afseendet mycket bättre utrustade och kunna till och med i ett och annat jämföras med Stockholms hyrvagnar.

Vi tveka dock icke att säga, det den svenska hufvudstadens personformän för närvarande stå ganska högt i ett städadt uppförande. Om droskornas kuskar icke ännu kunna tåla jämförelse med hyrvagnarnes, utfaller jämförelsen med deras föregångare helt och hållet till våra samtidas fördel. Då det förr hörde till ordningen för dagen, att poliskammaren fick mottaga klagomål öfver åkaredrängarne, såsom de kallades, så väl dem som körde droskor och slädar, som arbetsfordonens förare, äro sådana klagomål nu för tiden högst sällsynta.

Låt oss gå till en droskstation, t. ex. Brunkebärg, den största i Stockholm. Där stå 30 droskor hvarje morgon färdiga att betjäna allmänheten. Flere kuskar visa sig villige att köra, men de komma icke omkring oss och rycka oss hit och dit under svordom och ohöf-viska uttryck såsom förr i Stockholm och ännu i Napoli, där en främling löper fara att slitas i stycken mellan de täflande körsvennerna.

Vi välja den vi tycka bäst om, i synnerhet den som är försedd med fotsack, hvilken nödvändiga persedel ännu är långt ifrån allmän på våra åkaredroskor, liksom suffletter aldrig finnas på slädarne.

»På timme», säga vi och hålla upp uret för kusken. Denne hade naturligtvis föredragit, att vi åkt på kurs, men nu för tiden visar han sällan sitt dåliga lynne öfver timkörseln. Sådant kan dock ännu inträffa. Gamla ovanor äro svåra att afskaffa, äfven om de icke förvärfvats, utan ärfts. Det kan också hända, ehuru det visst icke får tagas som regel, att droskkusken kör långsammare, när han är hyrd på timme. Vanligtvis kör han oklanderligt, vare sig det är tim- eller kurskörsel. Efter slutad tur får han betalning efter taxa, hvaraf ett tryckt exemplar alltid är att tillgå i åkdonet jämte utdrag däraf på en liten med droskegarens namn och droskans nummer försedd sedel i gul färg. Denna sedel bör alltid medtagas af den åkande för den händelse han skulle glömma något i åkdonet eller för annat ändamål veta med hvilken droska han åkt. Det är ett vittnesbörd som kusken icke kan jäfva. Så hyggliga våra droskkuskar än äro nu för tiden, kan man dock träffa på sådana som alldeles icke tycka om, att den åkande förser sig med den lilla gula sedeln, orsaken till detta misstyckande må nu vara hvilken som hälst.

Kusken får betalning efter taxa, ibland med tillägg af något drickspengar, ofta utan sådan uppmuntran. Han fordrar aldrig drickspengar, så mycket han än önskar få dem, och är i detta fall mycket