Sida 127
olik sina yrkesbröder i utlandets stora städer. Han är olik dem äfven i det afseendet, att han vanligtvis ganska höfligt tackar för den extra slanten, som väl sällan öfverskrider tjugufem öre, men ofta inskränker sig till tio. Stundom är kusken höfligare än den som anlitar honom. Om droskkuskarne ännu äro bekajade med en och annan ovana, finnas ovanor nog också hos den åkande allmänheten. En sådan är att öfvermodigt behandla en droskkusk, tala snäsigt till honom och kalla honom du — en i sanning ful ovana.
Hvad är det för folk som egna sig åt droskkörsel? Vanligtvis inga infödda stockholmare, utan drängar från landet, hvilka, efter att någon tid ha innehaft enskild tjänst eller gått på utarbete, få lust att svänga sig upp på kuskbocken. I andra stora städer, t. ex. i Paris, händer det, att åtskilliga fördettingar taga tjänst såsom droskkuskar, men de äro också de sämsta. Bland den stadens offentliga körsvenner har man träffat f. d. studenter, skollärare, grosshandlare, konstnärer och prester. Sådant händer icke hos oss. Här är det i de allra flesta fall bondnaturen som tagit åkeriet om hand. Men innan man anmäler sig att frakta stockholmare, måste man hitta vägen i Stockholm, och därpå skall man ha polisens intyg, hvarför man måste underkasta sig pröfning i poliskammaren. I åkarereglementet af den 10 maj 1875 heter det:
Åkare anmäle hos öfverståthållare-ämbetet den person, hvilken han önskar få till droskkusk antagen. Såsom droskkusk erkännes endast den, som är välfräjdad, gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet, fylt 18 år, eger erforderlig förmåga att köra och har nödig lokalkännedom samt i öfrigt efter vederbörande åldermans, hörande pröfvas för befattningen lämplig.
Har en person antagits till droskkusk, erhåller droskegaren för hans räkning en tjänstgöringsbok och ett droskkusktecken, som kusken skall bära i mössan. Skulle kusken göra sig förfallen till förseelse mot reglementet eller vara oordentlig och olämplig för befattningen, kan poliskammaren skilja honom från tjänsten.
Droskkuskens befattning är i så fall mindre ansträngande än hyrkuskens, som han icke behöfver sitta på kuskbocken timtals nattetid och vänta på sina kunder balgästerna eller spelpartiernas trägna deltagare, men för öfrigt är hans tjänst visst icke mindre hård. Kl. 7 hvarje sommarmorgon och kl. 9, i vissa fall kl. 8; hvarje morgon i oktober—mars skall han med åkdon inställa sig på stationen och där stanna till kl. 10, ofta senare, på aftonen. Han skall, heter det i polisreglementet, »uppehålla sig på kuskbocken eller invid åkdonet», endast med undantag af den korta stund han behöfver för att i närheten intaga sin måltid.