Sida 151
»Det är», heter det i en skildring i Ny Illustrerad Tidning i januari 1850, »ångans lydiga kraft, som drifver en mängd af dessa maskiner, afsedda att stärka en bräcklig kroppshydda, men bak om dem står såsom den egentligt ledande kraften den tillbakadragne mannen med det drömmande ansigtet, med de ärliga blå ögonen, hvilkas vänliga, goda uttryck afspegla ett hjärta, som vid lösandet af vetenskapens uppgifter aldrig glömmer målet: lindrandet af bröders lidanden.»
Den nu varande lokalen för institutet och därmed dettas utvidgande och stadgande förskaffade sig d:r Zander i samråd med en annan inom vetenskapen och den praktiska hälsovården framstående läkare och människovän, d:r Carl Curman, hvilken med oemotståndlig ihärdighet drifvit igenom sin älsklingsidé för den stockholmska sundhetens främjande: ett stort och i alt ändamålsenligt varmbadhus, hvilket han satte i samband med den först nämde hälsofaktorn, den medico-mekaniska gymnastiken. Bad och gymnastik ha således ingått förening i nya Stockholm, och skildringen af dem torde böra vara gemensam, hälst de två största inrättningarna af hvardera slaget ha gemensamma hus.
Carl Curman.
Enligt Olaus Magni intyg på 1500-talet funnos öfver alt i norden »så väl enskilda som allmänna badstugor i den bästa ordning, försedda med alla dit hörande redskap», och ett par hundra år senare skildrar Linné en badstuga på Lindholmen vid Venern, uppförd i medlet af 1600-talet af Bengt Gabrielsson Oxenstierna, som lär ha kunnat vara ett mönster för ett privatbad äfven i vår tid. Men så väl i det öfriga riket, som i hufvudstaden glömde man slutligen bort att taga bad. De af franske diplomaten Ogier 1634 beskrifna badstugorna i Stockholm försvunno nästan alldeles, och i första fjärdedelen af vårt århundrade hade dessa inskränkt sig till ett dåligt finskt imbad vid Stora Glasbruksgatan samt till två badkar som egdes af en enkefru vid Gamla Norrbro, där det lär ha händt, att flere personer måste begagna samma vatten.
År 1831 satte hattmakar-åldermannen C. J. Lorentz upp en badinrättning också vid Gamla Norrbro, och den afhjälpte åtminstone den värsta bristen samt var under många år ensam om att gifva stockholmarne tillfälle till varma karbad. Men tretiofem år efteråt var inrättningen hvarken tillräcklig eller tidsenlig. Svaga försök gjordes att gifva den medtäflare. Således fans en badinrättning vid Lilla Vattugatans nedre del, men lokalen var af den beskaffenhet, att man där förr fick kallt smutsvatten ur Klara sjö än ordentliga varmbad. Klaravattnet lär stundom ha trängt in i bottenvåningen och släckt elden i pannmuren. Badgästerne nödgades på utlagda bräder öfver pölarne krångla sig till och från badrummen. En annan inrättning, vid öfre delen af Nybrogatan, var otvifvelaktigt bättre, men likväl mycket underlägsen äfven låga anspråk.