Nya Stockholm

påskfirandet ingalunda stå efter julen. I det afseendet har pingst mindre att betyda, ty den högtiden firas mera i det fria än inom kyrkmurarne, enär man då har att glädja sig åt vårens ankomst. Om pingst ej infaller alt för tidigt, företagas många utflygter i Stockholms omgifningar, och ofta inviges då det stockholmska sommarlifvet, som är så kännetecknande för vår hufvudstad.

Förr invigdes det lifvet långt innan pingst. Då var första maj »årets första sommardag», ehuru då, lika väl som nu, kanske knapt våren hade visat några lifstecken. Nu är den dagens betydelse långt ifrån så stor. Visserligen beger sig ett stort antal stockholmare, i fall väderleken ej är alt för ogynsam, ut till Djurgården. Men den gamla majfesten lefver dock icke mer. Den fina verldens promenad i vagn, garnisonsofficerarnas kårmiddagar och hela det festliga hufvudstadslifvet på Djurgårdsslätten och i Djurgårdsbackarne finnas ej i vår tid. De kungliga synas kanske icke als eller uppenbara de sig i spridda partier och utan ståt. Det är nästan endast på Hasselbacken som det ser festligt ut och där det är fullt med folk. Först efter ett par veckor kommer nu ett slags sommarinvigningsfest, då kungl, familjen brukar visa sig för alt folket på Djurgården och då folkförlustelserna där äro i full fart, men gamle förste maj i dess glada ståt är det icke. Den högtiden, till hvilken unga och gamla förut längtade, då sommardrägterna invigdes och vinterns sparpengar togos fram för att låta Stockholm rigtigt slå sig löst, den tillhör minnet endast.

Annorlunda är förhållandet med midsommar. Det är nya Stockholms, liksom det var gamlas gladaste fest, men som icke firas i staden, utan i omgifningarna. Den gamle förelöparen, trefaldighetsaftonen, lördagen efter pingst, som var en del af »folkets», synnerligen tjänstflickornas, drängarnes, äfven gesällernas och i synnerhet garnisonssoldaternes sommarnattfest, har förlorat sitt anseende lika mycket som första maj, kanske ännu mera, och nu för tiden hör man föga talas om trefaldighetsnatten och de blodiga slagsmål, som förr egde rum i en af Stockholms skönaste näjder, vid den idylliska Ugglevikskällan. Alldeles öfvergifven är den näjden visst icke under den natten, och äfven Hagaparken är nog besökt, men det myckna folket ser man icke till, och de vilda uppträdena höra åt minstone till undantagen.

Bränvinsflaskan är ej alldeles bannlyst, men hon är kanske icke så stor som förr och förekommer ej i så många exemplar. Är detta goodtemplarnes förtjänst? Möjligtvis! Stigande bildning i allmänhet inom arbetsklassen torde väl göra sitt till. Skolan och arbetareinstitutets föreläsningar äro också faktorer i ett mera hyfsadt folklif. Det är ej mera något folklif, påstås det, men påståendet är ej grundadt på sakförhållande. Tiderna förändras, och vi med dem. Vi äro icke