Nya Stockholm

där grupperat sig kring Bellman själf. En menuett spelas upp och dansas af Ulla och Mollberg samt öfriga bellmaniader. Drägterna äro trogna, och dansen och de dansande försätta oss till de gamla stockholmstider, som ingen af oss varit med om, men som vi dock älska, emedan de varit våra faders, ehuru vi icke vilja hafva dem till baka annorstädes än på teatern. Men där taga de sig bra ut. Åskådarne klappa händerna och vilja se om menuetten. Så sjunger en tredubbel manskvartett åtskilliga bellmanssånger. Handklappningarna fördubblas, uttänjas och återskalla bland Tivoliklipporna ... pang! prr—rr! ps ... ss .. ss! Fyrverkeriet börjar, utvecklar sig, samlar sig till Bellmans namnchiffer i »briljanterad eld», såsom det heter på konstspråket, och hela trakten upplyses af bengaliska lågor.

När de slockna, har Tivoli slutat sin del af bellmansfesten. Bricollisterna hålla ännu på där uppe i Hasselbackssalen. Många herrar och damer, isynnerhet damer, sitta ännu kvar i parken och vänta på möjligheten af ännu en sång. Men de allra flesta stockholmare springa i kapp för att komma till spårvagnarne, ångsluparne och öfriga hemskaffningsmedel. Ångsluparne få ej taga om bord flere än det reglementerade antalet passagerare, men packade äro de med tätt hopträngde bellmansfirare. Det ser vådligt ut, men bra går det nu såsom alltid, äfven under Skeppsholmsbron. Skorstenens nedvikning klickar ej, och äfven på en bellmansafton skulle den engelsman, som for en hel sommar mellan staden och Djurgården, endast för att se, om icke den där skorstensmanövern skulle någon gång glömmas af, få fara förgäfves.

Lyckligt och väl komma de många tusende i land vid olika platser, och flertalet vandrar nog till sina hem för att efter en dag »måttligen njuten, hjärtligen sluten» helt lugnt slumra in med bellmansmelodierna i sina öron. Men andra stockholmare anse sig böra afsluta festen hos Berns eller Blanch. Många komma ej längre än till Strömparterren, där de landstigit och där återigen bellmansmelodierna fresta till ett litet uppehåll, som förlänges till långt in på natten. Nu först kan man tala om »dityrambisk yra». Nu kommer efterspelet, som onekligen är mera bullrande och stundom mycket mindre älskvärdt än hvad den glada festen under Djurgårdsekarne var. Nu först är det Bacchus på tunnan och icke den Bacchus som var Phoebi bror, hvilken är festföreståndare... Men det händer, att några äkta stockholmare och bellmanianer midt under den bacchiska yran erinra sig, att de icke under den dag som redan flytt, hälsat på »gubben vid Klara kyrka», och ångorna från dryckeslaget skingras, och med tysta fjät begifva de sig helt saktmodigt till grafven, där man tror att Karl Mikael ligger jordad och där akademien rest