Sida 180
med hvarandra. Det är festligt i sommarnatten, stockholmskt festligt Men vilja sångarne ännu en gång låta höra sig, varder det så tyst, så tyst där nere bland punschen och bilinervattnet och vid den bekransade bellmansstoden.
Ännu en gång vända sångarne sig från sina beundrare där nere och samlas i salen kring sin stormästare, hvilken i högstämda ordalag föreslår en skål för föremålet för dagens högtidlighet. Talaren yttrar sig med kraft och värma och ungdomlig klang. Han är ej häller äldre än åttio år, ett präktigt exemplar af stockholmsslägtet, och, oaktadt han således var med redan i århundradets början, en prydnad för nya Stockholm. Per Olof Bäckström heter han. Amiralitetskammarråd har han varit. Forskare och historisk skriftställare är han, arbetsam och nitisk i det allvarliga sträfvandet, vänlig och glad i den glada vetenskapens tjänst.
Men vi ha kanske icke rätt att höra på den ungdomlige åttioåringenT vi som icke äro bricollister — det ges verkligen en och annan stockholmare som ej hör till denna lysande orden, men det är mer sällsynta undantag. Det finnes musik, bländande belysning, människomassor, punsch och muntert lif, det ges bellmansfest äfven på annat ställe än Hasselbacken. Djurgården har nu mera ett Tivoli, som också firar nationalskalden och gör det i närvaro af sex tusen personer. Äfven där kan man tala om strålande festskrud. Så snart aftonen kommer den 26 juli, tändas tusentals färgade lyktor, som sammanbinda trädgrupperna och slingra sig rundt omkring den måleriska platsen, än högt upp på klipporna, än i hålvägarne, kring terrasserna och kioskerna, på trapporna — öfver alt.
Det går en lystring genom den sorlande hopen. Man öfvergifver de vanliga Tivolinöjena och skockar sig till samman på vissa punkter. Man väntar något särskildt. Där borta glimma facklor. Musiken stämmer upp »Mowitz blåste en konsert», och så kommer ett helt långt tåg af bellmansfigurer, företrädda af en skara örlogsgastar och en skock dalkullor. Bacchus tronar segersäll på sin tunna, och kring honom svärma skogsgudar och nymfer med tyrsosstafvar i händerna... »sefirer och Pafos hela makt», och så Ulla Winblad själf i en char, Jörgen Puckel, Mollberg och många andra af de gamla välkända från Bellmans egna dagar och hans egen rika bildningskraft, personer, som han gjort långt mera lifs lefvande än då de lefde — så vida de någonsin lefvat, men som vi förståndigt folk i slutet af adertonhundratalet alltid tycka om att se bland oss, kanske mest för att de äro så olika med oss själfva.
Tåget försvinner, men länge dröjer det ej förr än den lilla teatern lyfter sitt förhänge, och på scenen återfinna vi hela sällskapet, som
