Sida 179
sommarkvällens egendomliga behag i den sköna Djurgårdsnaturen, som blandar sig med dessa toners trollkraft och gör den delen af bellmansfesten till en sann sommarens och sångens högtid. Här är ej »dityrambisk yra» — den kommer kanske senare på natten — utan glad feststämning hos ett folk, som gått ut för att njuta en fri stund och lyssna till de toner som diktats af den skald, hvilken i all sin uppsluppna frihet dock känsligast skildrat naturens skönhet och just den natur, som stockholmaren har rundt omkring sig och som han mest älskar. Bellman är stockholmarens skald framför alt. Men äfven andra skalder bringas, i vår hågkomst här vid bellmansbysten, där den utmärkte kören stämmer upp »Vårt land», med Josephsons musik till Runebergs ord, samt Wennerbergs »Hör oss, Svea», som så mäktigt talar till fosterlandskänslan.
Sedan den sista sången förklingat, höjes ett lefve för Karl Mikaels minne, och detta lefve föreslås kanske af den gladaste af alla glade ordensbröder, den omtyckte skådespelaren och allmänt afhållne sällskapsbrodern, den ännu i sin lefnads höst vårfriske Svante Hedin. Efter lefveropet kommer kanske såsom illustration till detta ännu en gång »Hvem är som ej vår broder mins?», och den sången sjunges då med blottade hufvuden. Och så hurrarop och fanfarer och mängdens bifallsjubel.
Derpå återvända ordensbröderne till Hasselbacken för att i stora festsalen och på öfra verandan fortsätta festen för minnet af sin förste ordensskald. En del af dem som icke äro bricollister, endast bellmansvänner, stannar kvar i buskarne kring bysten och tuggar i lugn på matkorgens innehåll eller sprider sig ned åt de tysta lunderna i Frisens park, där ej annat ljud höres än. en stilla susning i de gamla Djurgårdsekarne, eller vandrar i sakta mak till Rosendal, men det största antalet följer bricollisterna till baka till Hasselbacken, som nu strålar i »ljus och lampors sken», vårt århundrades ljus, det elektriska, och våra gaslampor. Hvar enda plats i parken är upptagen, och allas blickar vändas upp till verandan, där sångarne nu utträda och till allmänhetens förtjusning låta höra några friska bellmansstycken, hvilka aflösas af Hasselbackens gardesmusik som naturligtvis också bjuder på bellmansmelodier.
Ordensbröderne draga sig till baka för att intaga sin aftonmåltid i stora salen, hvilken är prydd med Stockholms vapen, omgifvet af flaggor, samt med bellmansstandaret och lefvande växter. Efter måltiden lufta bröderne sig åter på verandan. Ånyo sång och så fyrverkeri och sång. Det sprakar och skallar, frasar och klingar på hela den ljusstrålande Hasselbacken; sångens toner och glasens klang, hornens smattrande och mähniskomängdens skratt och sorl blanda sig