Nya Stockholm

Under åttiotalet har festen varit kanske lifligare än någonsin förr. På Hasselbacken ha väl tre hundra bricollister infunnit sig, och bland dem ett femtiotal goda sångare. De visa sig en timme eller så på öfra verandan, och nedanför packa sig öfriga stockholmare, angelägna att få höra Par Bricolls utmärkta kör, men någon sång afhöres ännu icke. Klockan skrider till sju. Ordensbröderne lemna öfra våningen, hälsa med en vänlig nick bellmanseken och den nyströmska bellmansfiguren samt sätta sig i gång för att tåga till bellmansbysten i en annan del af Djurgården.

Dagen till ära synes en afdelning polismän till häst, prydliga karlar och goda ryttare. Så komma ordenssångarne och hela skaran af bricollister, omgifne och efterföljde af en god del af det öfriga stockholmsfolket. Största antalet har dock samlat sig i närheten af bysten, i en af Djurgårdens skönaste näjder. Minst tio tusen stå där sammanträngda under ekarnes löfhvalf, och andra ha lägrat sig på de omgifvande sluttningarne, många med sina matkorgar och flaskor. På Bellmansro, det väl kända kafét, är hvar enda plats upptagen i trädgården, på verandan och ända upp på taket, och alla dessa människor ha icke kommit till samman utan att förtära något. Punsch och bilinervatten flöda öfver alt. Alla äro glada, skämta och smutta ur sina glas, men inga oordningar förefalla. De många poliskonstaplarne, kommissarierne och polisintendenten ha ingenting annat att göra än att bevittna ett gladt och oförargligt folklif.

Bellmansbysten är prydd med en storartad kraus. Rundt omkring fotställningen linda sig eklöfsslingor. Bak om bysten är uppförd en läktare, hvars bröstvärn är smyckadt med gyllene lyror, löfslingor och kransar. På den läktaren har ett garnisonsregementes musikkår sin plats och låter höra det ena bellmansstycket efter det andra. De kända och älskade bellmansmelodierna göra stämningen bland folkskarorna ännu lifligare. Nya skaror framvälla oupphörligt från ångslupsstationerna vid Alkärret och Allmänna gränd, från spårvagnarne samt i droskor och hyrvagnar och till fots från Strandvägen och Djurgårdsbron. Slätten är fyld med människor, backstigarne vimla af glada bellmansvänner.

Men nu är ordensprocessionen framme vid bysten, och på den inhägnade upphöjningen synes direktör L. Ohlson höja sin taktpinne. Bricollisternas kör frambär i välkända toner sin hyllning åt skaldens minne ... »Hör, I Orfei drängar» ... »Upp Amaryllis» ... »Blåsen nu alla» ... »Hvem är som ej vår broder mins?» klinga med den underbara blandning af friskt lefnadsmod och vemodig känslofullhet, som utmärker bellmanssången och stämmer det uppmärksamt lyssnande, tätt sammanpackade folket till poetisk andakt. Det är den nordiska