Sida 177
början, men hvars gamla hederliga namn man ej vill beröfva honom, och midsommargrönskan tränger midt in i staden, men hon lockar också stockholmaren bort därifrån.
Så fort ske kan, stänger Stockholm butiken och ger sig ut på landet. Ännu sent på midsommaraftonen plaska ångbåtarne med människolaster från stadens stränder. Alla som kunnat förut komma ifrån ha naturligtvis redan under dagens lopp ilat bort, men det stora flertalet har ej så godt om tid. Det måste vara nöjdt, om det kan på sena aftonstunden anträda färden till sina familjer eller med sina familjer ut till holmarne i skärgården eller Mälaren.
En stockholmare hinner den rätta högtidsstämningen, då han från ångbåtens däck kastar blickarne på de barrskogsklädda holmarne, den ljusa natthimmeln och det klara vattnet, i hvilket luft, strand och ångbåt med skrof och passagerare, kapten, rorsman och alla friska löfruskor stå upp och ned och nicka.
Den som ej kan lösgöra sig midsommarafton, begagnar midsommardagens första timmar för att skynda till landet. Han far kanske på järnväg, men efter hästar icke så ofta nu för tiden, mest på ångfartyg, kanske också i segelbåt, ty seglare är stockholmaren, i synnerhet söndagsseglare. Vid midsommar känna stockholmarne sig som ljusets äkta söner och döttrar. Då rumla de hela dagen på sol, till och med om det skulle hällregna. Komma de ej längre än till Ladugårdsgärdet, så ha de här lika soligt till långt in på natten bland beväringar och gardister, som valsa med tjänstflickor och flickor från småbodarne, småsömmerskor och småfolksdöttrar af flera slag. Midsommardansen på Ladugårdsgärdet lefver äfven i nya Stockholm, fastän midsommardagen där icke är så festlig nu som under Karl Johans tid, då konungens namnsdag firades med stora parader, defiléer och manövrer på samma »gäle», såsom det heter på det stockholmska folkspråket.
***
Det fins en särskild festdag i Stockholm, en dag som visserligen hågkommes i Göteborg och undantagsvis på andra ställen i Sverige, men likväl blott firas i Stockholm och är till hela sin karaktär äkta stockholmsk. Det är Bellmansdagen. Vi ha redan i »Gamla Stockholm» skildrat den första Bellmansfesten vid Carl-Mikaels-bystens invigning. Ungefär i samma anda firas denna fest i vår tid, men har under några år varit mindre högtidlig, till och med föga uppmärksammad för att sedan åter uppträda såsom en verklig folkfest, i hvilken samhällsklasserna blandat sig med hvarandra och gemensamt öfverlemnat sig åt det glädtiga högtidlighållandet af den snillrike nationalskaldens minne.
