Nya Stockholm

»Hm! Inte just det», medgaf den förre, »men de förnämsta delarne, de som mest falla i ögonen. Det är inte litet arbete och kostar ansenligt. Tvagningen börjar här på norr och i sta’n vanligen den 1 april, på söder något senare, och så tvår man ända in i oktober på norr och söder samt en månad längre i sta’n. Det sker med sådana där stora slangar, men så ha vi många vattenvagnar för de makadamiserade gatorna och för dem beräknas vattenåtgången till 43,700 kub.-meter. Till rännstenarne gå åt 16,600, till planteringarna 24,200, till salutorgen 1,650 och till åkarestationerna 3,900. Djurgården vattnas också. Det tar 500 kub.-meter. Alt är i runda tal efter uppgifterna för 1886. Jag har alla siffrorna i hufvudet, ty det intresserar mig. I alt som alt behöfver Stockholm årligen 90,000 kub.-meter från vattenledningen för att hålla sig snygt utvärtes. Men hvilka framsteg ha vi inte därigenom gjort i hälsovårdsafseende! Kom i håg, att vi också ha några och fyrtio vattenkastare.»

»Men vattnet från Årstaviken är ju ofta blackt och obehagligt?»

»Sådant har händt och kommer sig af lerans uppslamning, men det afhjälpes, om också med drygare kostnader för filtreringen. Det kan gå till sina 30,000 kr. Ni må inte tro, att något underlåtes för att iakttaga vattenledningsvattnets beskaffenhet. Kemiska analyser fortgå ständigt vid ett särskildt laboratorium. Jag kan dessutom upplysa, att vi bara till ett reservpumpverk år 1886 lånade upp 90,000 kr. samt att i det årets stat upptogos inte mindre än 80,000 kr. för utsträckningen af rörledningarna och 12,000 för servisledningen. För öfrigt betala vi ett par och tjugu tusen kr. årligen till vattenledningens underhåll samt ytterligare några tusen till oförutsedda arbeten. Ni finner således, att vi offra stora summor för att göra vattenförbrukningen så allmän och ymnig som möjligt.»

»Och ändå luktar det inte alltid godt i Stockholm», invände landtmannen. »Hvem är det som sopar gatorna?»

»Dels enskilda, dels de gaturenhållningsbolag som åtaga sig arbetet på entreprenad. Till ett af dessa bolag betalar staden nära 50,000 kr. om året bara i en enda stadsdel, men så hålla bolagen också sitt folk och sina hästar i godt stånd.»

Man var nu framme vid Årsenalsgatan, och främlingen hade stannat för att söka komma under fund med Frithiof Kjellbergs basreliefer på Järnkontorets hus, då han plötsligt insveptes i ett tjockt dammoln. Han uttryckte sin förvåning öfver att man sopade gatan utan att fukta henne, då man likväl använde så mycket vatten för att spola staden.

Stockholmaren såg kanske litet förlägen ut. Han hade så gärna velat att främlingen skulle få den bästa föreställning om hufvudstaden,