Sida 190
tänkt på den saken förut, men nu fann han det fullkomligt riktigt. Visst voro de lämplige. De två vännerna sammankommo då med några andra närmare bekanta, fem eller sex, på en liten bjudning hos en af de först nämde, och man vardt genast enig om, att de föreslagne borde väljas. Man bråkade icke als.
Så lystes ut en större sammankomst, och inbjudningen var undertecknad af kotteriet, hvars alla namn visst icke voro kända af allmänheten, men det gjorde ingenting. Den större sammankomsten egde rum kanske på börsen, och kallades valmöte, fastän där inga mötte som ej delade åsigt med utlysarne. En sammankomst på börsen gör alltid ett visst intryck, gjorde det förr dock kanske mer än nu. Till ordförande valdes naturligtvis öfverståthållaren.
Den medborgaren som varit roten och upphofvet till hela rörelsen gaf till känna, att ett »stort antal valmän» enats om de och de namnen, hvilka upplästes.
»Är det någon, som har något att anmärka mot någon af de nu föreslagna?»
Ingen hade något att anmärka.
»Vill mötet såsom sina kandidater antaga de nu föreslagna?»
Det ville mötet visst.
Följande dagen lästes i tidningarne: »På ett i går middag hållet allmänt och talrikt besökt valmöte å börsen, antogos med en enhällighet, som hedrar valmännen och i sanning kan kallas ett storartadt uttryck af hufvudstadens vilja, följande herrar till riksdagskandidater ....»
En och annan tidning gjorde kanske sin insaga, men den betydde rakt ingenting. Ännu mindre verkan spordes af några små sammankomster, på hvilka börsmötet och dess kandidater mycket illa behandlades. Det stora flertalet af hufvudstadens valmän ville icke höra talas om andra riksdagsmän än de på börsmötet antagna. De valdes naturligtvis.
Det var på den tiden. Annorlunda går det till i nya Stockholm, där det sannerligen icke låter sig göra att en person, ej häller ett fåtal, sätter till riksdagsmän — åt minstone ej vid själfva valet. Men nog kan det hända, att det är några som söka taga ledningen. Att därmed uträtta något mot flertalets åsigt är dock icke så lätt.
Men snart är valdagen ej långt aflägsen, ett par, tre veckor kanske. En och annan valmansförening är nu i full verksamhet. Personer, som man under hela den öfriga delen af året aldrig ser till, dyka plötsligt upp och visa utomordentlig rörlighet. De äro öfver alt och arbeta i sina partiers intressen. Tidningarna börja också dryfta kandidater, men ganska fogligt och liksom kännande sig för. Det ligger politik
