Sida 192
Ordföranden meddelar utgången af räkningen och anser professor X:s kandidatur vara fullt säker. Den uppfattningen röner starkt motstånd från aflägsna röster.
»Här står en herre som räckte upp båda händerna!» ropar någon.
Buller och bråk.
»Den vida öfvervägande majoriteten är emot X.», skriker en i högen. Detta motsäges bestämdt, lifligt, öfverväldigande ... Jo!... Nej!... Jo! Det är omöjligt att komma öfver ens. Ordföranden sitter och klappar med en blyertspenna i bordet. Klubba saknas. Ingen hör på hans uppmaningar till lugn. Slutligen saktar sig dock sorlet. Ordföranden föreslår, att omröstning må ske genom att gå till höger och vänster. Förslaget antages.
»De som rösta på X. gå till höger, och öfriga till vänster», förklarar ordföranden.
»Men hvar är höger?» frågas i hopen.
»Höger är här, vänster är där.» Det få åt minstone de fleste reda på.
Åter igen stor rörelse. Flyttningen från salens ena ända till den andra går ej så lätt. Man snafvar på stolarne, stöter emot hvarandra, trasslar in sig och först efter mycket bråkande har man lyckats någorlunda fördela sig efter åsigter. Då befinnes det, att nästan alle samman stå på högra sidan. Hr X. är således erkänd kandidat.
Därefter kommer turen till alla de öfriga kandidatämnena som nu äro ganska manstarka. En och annan som nämts begär ordet och förklarar sig icke vilja komma i åtanka.
»Tyst, ingen diskussion!» skriker någon i högen. »Det blir nästa gång.»
»Kandidaten har inte rätt att afsäga sig», förklara andra.
»Låt hr Z. yttra sig, mine herrar!» uppmanar ordföranden, men bullret i salen är så starkt, att ingen hör hvad Z. säger.
Äfven han tages upp på kandidatlistan, och denna ökas oupphörligt. Det ena namnet föreslås efter det andra. Några nekas, men de flesta föras upp. Förrådet på riksdagskandidater tyckes vara outtömligt. Efter några timmars arbete börjar man dock tröttna. Mötet upplöses, men dryftningen fortsättes kanske på nedra botten, i restauranten och på kafét, och slutar ej förr än gasen släckes.
Vid nästa möte underkastas kandidaterne noggrann granskning. Känner man icke sig själf, bör man låta göra sig till riksdagskandidat, så får man nog reda på sina goda och dåliga egenskaper, i synnerhet de dåliga. Några af de föreslagna ha infunnit sig, träda fram på upphöjningen vid ordförandebordet och aflägga sin politiska trosbekännelse. Andra äro frånvarande, men detta betraktas af valmännen
