Sida 194
nu mera såsom oförlåtlig ouppmärksamhet och kan vålla kandidatens förkastande.
Den politiska kandidaturen ansågs ännu för några år sedan såsom helt och hållet oförenlig med det svenska sinnelaget och räknades af många till och med bland mindre hederliga tilltag. Nu är det helt annorlunda. Nu har det gamla ciceronianska »må det stå skrifvet på hvarje medborgares panna hvad han tänker om offentliga angelägenheter» vunnit burskap hos oss, och ser man ingen inskrift eller döljes den, vänder man sig från den medborgaren.
Fram således med kandidater, spela med öppna kort och bekänn färg!
Mången kandidat är naturligtvis blyg, stammar och trasslar in sig, fastän hans tankegång kanske är ganska redig och hans åsigter fullt säkra. Andra tala med oförfärad munvighet, men ha egentligen ingenting att meddela. Vill man skaffa sig en vacker samling fraser, skall man gå på valmötena och lyssna till åtskilliga talare.
Men sakrika eller frasrika, öfvertygelsefasta eller vajande för de politiska vindkasten, åhöras de många talen dock med ganska mycken uppmärksamhet. Vi äro ett artigt folk äfven på valmötena, hvissla aldrig, skratta nog åt den eller den talaren, mumla kanske något litet, men låta honom tala till slut, och behagar han oss, klappa vi händerna och ropa »bravo».
Ju närmare valdagen nalkas, dess starkare varder deltagandet. Vi ha slutligen icke håg att sysselsätta oss med något annat. Tidningarna egna en god del af sina spalter åt det förestående valet, bjuda ut sina kandidater, prisa deras utmärkta egenskaper, nedsätta de öfriga partiernas, söka intressera med långa ledare, små mellanbitar, uppiggande notiser, hålla förmaningar om nödvändigheten att icke försumma tillfället, tala om rättigheter och skyldigheter och skulle otvifvelaktigt alldeles trötta ut sina läsare, om dessa icke befunne sig i ett så feberaktigt tillstånd, att de tills vidare kunna tåla hvad som hälst.
Ännu ha vi icke hunnit så långt som i Nordamerika, där det anses tillåtligt att under valskedet taga heder och ära af sina motståndare. Ännu har ej någon af det ena partiet i Stockholm skylt det andras kandidater för att vara tjufvar, rånare och mördare, men några små hänsyftningar på den och den mindre ärliga handlingen af den och den kandidaten, några smygord om hans affärer och hans slägts affärer, hans opålitlighet och egennytta o. s. v. kan man nog få höra, till och med se i tryck, åt minstone i tidningar som antingen ha till yrke att utsprida gemenheter om folk eller som anse att alla medel äro goda, då det gäller att hindra en politisk motståndare. Men mord användes icke. Revolvrar synas ej till.